Kärlek.
Vissa tror att kärlek är underbart. Att kärlek är färgen röd, rosor, små gulliga presenter och kyssar på morgonen. De har fel. Kärlek är ångest, förtvivlan, hat och ond bråd död.
I alla fall om man skall tro spelet Catherine.
Du spelar den ganska bekväma Vincent som är nöjd med sitt liv. Han har ett par vänner som han hänger med varje kväll på den lokala krogen. Jobbet han har som programmerare är lagom slött och hans flickvän har varit ihop med honom i fem år. Men nyligen har det börjat knaka i fogarna; på nätterna har han mardrömmar, flickvännen Katherine har börjat nämna hemska ord som "barn" och "giftermål".Efter ett ovanligt jobbigt gräl med Katherine super Vincent sig full och i ångestdimmorna blir han förförd av den unga, och mycket utmanande Catherine.
Catherine är en dejtingsim som är ett skräckspel som är ett pusselspel. Det är en mycket udda blandning och är det enda i sitt slag. Jag har lite blandade känslor om detta spel då det å ena sidan är mycket bra, men å andra sidan så är det inget toppspel då det märks att Catherine är menat för en japansk, manlig, publik i första hand. Vad som gör spelet bra är handlingen, stilen och den övergripande designen, röstskådespeleriet samt dess unika spelstil.
På minussidan finns det som jag stör mig på i många japanska titlar nämligen att huvudkaraktären inte käns så normal som man vill få honom att vara. Spelskaparna har nog velat ge Vincent en stil som skall tilltala de flesta män i min ålder. Tyvärr misslyckas de då Vincent har en förmåga att svettas och börja stamma så fort hans flickvän frågar vad han vill ha för kaffe. Jag skulle också önskat lite mer spel i spelet då det är en jäkla massa videosekvenser.
En annan sak som jag inte direkt irriterar mig på, men som ändå är värt att nämna är en så kallad "karmamätare". Dessa används ofta i spel, som Mass Effect, för att se hur ond respektive god ens karaktär är. Problemet med dessa är att det aldrig är värt att vara lite halvgod, eller lagom elak, för då får man alltid ett kasst slut. Man måste alltid gå all out för att det skall bli ett resultat i slutändan.
Nåja. Catherine är ett bra spel som jag tycker att de flesta borde spela just för handlingen och för att det är udda som attan. Fast så himla läskigt är det inte. Däremot kan jag hålla med om att kärlek är mest ångest.
/Johan
Jag ser dubbelt.
När Dan lånade ut en bok till mig frivilligt utan att jag behövde tjata anade jag oråd. Mina farhågor besannades när Leo fick reda på vilken bok jag lånat då han började skratta lite lagom nedlåtande. Boken jag lånade är Double Vision, skriven av Tricia Sullivan.
Jag har inte en aning om vad jag har läst. Jag tror att boken skall vara en kritik mot hur stort inflytande företag har i samhället. Inte egentligen ett särskilt orginellt ämne då det är ganska poppis att skriva om. Å andra sidan är jag osäker på om boken handlar om det, den flippar ur ungefär halvvägs. Tricia har ett bra språk, karaktärerna intressanta, speciellt huvudpersonen Cookie. Hennes utveckling från en passiv tevetittare till en mer frammåt person som vågar ta för sig.
Det lilla jag faktiskt förstod (tror jag), är att Cookie jobbar åt ett företag där hon får titta på teve och genom den styra en varelse som agerar spejare åt en grupp militärer på en annan planet. Vad hon ser där uppenbarar sig i den verkliga världen i form av olika produkter. Det är allt jag förstod...Tror jag, men jag kan ha fel.
Double Vision var okej. Det är ingen bok jag skulle läsa igen, men nu när den är genomläst kan jag återgå till bättre böcker.
Jag undrar var min syster tog vägen?
/Johan
Träning.
Japp. Ett inlägg som inte handlar om något nördigt.
Det är allmänt känt att jag har tagit upp min träning igen efter ett uppehåll under hösten. Jag gjorde ett tappert försök på studentgymmet (Campus 1477) här i Uppsala men av någon anledning så tyckte jag inte riktigt om att lyfta vikter eller springa på springband eller titta på när någon annan lyfte vikter. Plus att det kostade pengar.
Det är mycket roligare att springa runt och sparkas samtidigt som man är iklädd en vit pyjamas. Vad jag har märkt redan sedan januari är att mina kondition och smidighet är i starkt behov av att bättras på, men mina sparkar har på något magiskt vis blivit bättre. Ibland sker under.
Under gårdagens pass fick jag äran att hålla de sista 25 minuterna. Det var skoj, och jobbigt, men däremot insåg jag att jag behöver förnya min repetoar av övningar. Någon som har några tips på bra övningar man kan göra. Med eller utan mittsar?
/Johan
Att skriva egna äventyr.
Om två dagar kommer det hända något stort: Jag kommer spelleda en egenskriven kampanj för första gången sedan medeltiden. Senast jag skrev något var 1361 då dansken invaderade Gotland. Skämt åsido; jag skall spelleda en kampanj som jag har skrivit själv. Den är såklart inte helt klar utan jag hade tänkt att skriva allt eftersom att kampanjen fortskrider.
Just nu sitter jag och petar ihop det första stjärnsystemet som spelarna skall utforska efter att ha spelat igenom prologen, jag har själva upplägget på del ett klar i mitt huvud och nu måste jag "bara" skriva ned den. Vad jag däremot har svårt för är just skrivandet. Ni som läser den här bloggen är ju till större delen nördar och jag frågar er: Hur brukar ni lägga upp skrivandet? Skriver ni ned alla npcs först och bygger kring det, skriver ni en synopsis i början och utvecklar den? Har ni andra taktiker jag inte har tänkt på? Kommentera gärna för jag vill veta och få tips.
En helt annan sak: Jag läste klart Deliverance Lost. 18:e delen i Horus Heresyserien. Den boken sög, undvik då den är helt ointressant. Om jag visste att primarcherna har blivit förvandlade till gnälliga emomuppar skulle jag inte köpt boken. Å andra sidan så blev jag glad när jag började läsa Begravningsplatsen i Prag, skriven av Umberto Eco. Den har iallafall börjat bra.
/Johan
Who goes there?
En av mina favoritfilmer från förr är filmen The Thing. Det är en ganska simpel historia om en utomjordisk varelse som landar på nordpolen och lyckas göra livet lagom jobbigt för ett gäng forskare som har satt sin fot just där. Föga förvånande är filmen baserad på en novell av John W. Campell med namnet Who Goes There? Filmen håller fortfarande måttet mest på grund av avsaknaden av datoreffekter men också för att den har en solid handling och bra skådespeleri.
Who Goes There är inte riktigt lika bra. Problemet är, tror jag, att jag såg filmen innan jag läste novellen så min bild av hur noveller skall vara är färgad av filmen. Handlingen är till stordel detsamma som i filmen men i novellen breder förklaringarna ut sig om vad denna varelse är för något och vad den vill. Föga förvånande vill den ta över jorden.
Who Goes There är ytterliggare ett exempel på där filmen är bättre en boken. Ett annat exempel är Sagan om Ringen. Oh yeah, I went there!
/Johan