Tinker, Tailor, Soldier, Spy.
England är grått och brunt, i varierande nyanser. Vädret är i princip alltid grått och regnigt. All människor är gamla, gråa och fula, dock inte Colin Firth, han är ursnygg som alltid. Tinker, Tailer, Soldier, Spy är en spionthriller. Filmen är bra, mycket bra.
I huvudrollen ser vi Gary Oldman som får i uppdrag att hitta en rysk dubbelagent inom den engelska underrättelsetjänsten. Det visar sig snabbt att det är någon av hans närmaste kollegor som är den skylldige. Gary Oldman, och de andra i filmen, gör en mycket bra rollprestation. Inte så konstigt med tanke på att alla roller har mer eller mindre kända skådespelare vilka de flesta håller, enligt mig, en hög standard på de filmer de är med i.
Det är svårt att prata om en sådan här film utan att förstöra förmycket av handlingen. Men jag kan säga att jag var ganska förvånad på slutet, men bara ganska.
Se den och förundras över den underbara färgpalletten som filmen bjuder på.
Clementine.
En av mina favorit steam punk-författare (fin särskrivning) Cherie Priest har skrivit en kort bok som, lika de föregående, utspelar sig i USA under det utdragna inbördeskriget. Huvudpersonen Isabella Boyd är en agent som skall leta reda på en ädelsten, stor som en mindre apelsin och är orange till färgen för att stoppa unionen från att använda den till ett supervapen.
Till sin hjälp har hon tre motvilliga herrar som har fått sitt luftskepp stulet. På detta skepp finns ädelstenen. Dessa tre herrar är ökända pirater, de är dessutom mörkhyade vilket gör de än mer impopulära. En temporär allians formas mellan piraterna och agenten och sedan bär det iväg.
Boken är kort och skall ses som självstående mot de andra böckerna i serien. Själva handlingen i sig är inget speciellt men den är intressant då den tar upp ämnen som aldrig brukar tas upp i den här typen av böcker, eller ens nämnas för den delen, nämligen rasism och sexism. De tre piraterna blir konstant särbehandlade på grund av deras hudfärg medan Isabella blir nedvärderad på grund av sitt kön. Speciellt intressant blir det när de tre piraterna anser sig bättre än Isabella vilket visar på hur rangordningen i samhället är. Vita, svarta, kvinnor. I fallande skala.
/Johan
Nerd rage och Shakespeare.
Nerd Rage
När jag köper en produkt så vill jag äga den. Om jag köper en liter mjölk så förväntar jag mig att jag göra vad jag vill så länge jag inte skadar någon eller något. Jag vill kunna duscha med mjölken, om jag nu skulle vilja, men jag förstår om jag inte får slänga mjölken på grannens barn. När jag köper mjölken skall jag heller inte behöva logga in på internet och fylla i en registreringskod som bevisar för Arla att jag inte har mjölkat en ko olagligt och härbärgerar en illegal pastoriseringsmaskin.
Jag fick Diablo III idag. Jag var en lycklig ung man som såg fram emot en helkväll av demondödaraction. Gladeligen installerade jag spelet, loggade in och såg att jag var tvungen att även logga in på battle.net för att registrera och därefter kunna spela. Okej, tänkte jag, det borde ju inte vara några problem. Nu uppstod ett problem som många andra tydligen har upplevt: servrarna där spelen skall registreras funkar inte, spelet har en bugg. Jag sitter alltså nu med ett spel, som jag äger och har förbeställt samt betalat för, men jag får inte spela det. Det ironiska är att om jag hade laddat ned spelet så hade jag kunna spela det.
Jag orkar inte ens med en nerd rage, jag blir bara trött.
Coriolanus
Eftersom jag inte kunde spela mitt spel, som jag har betalat för, så såg jag en film. Filmen heter Coriolanus och är en tragedi skriven av Shakespeare himself. Filmen (eller borde jag skriva pjäsen?) handlar om Coriolanus som är en dekorerad romersk soldat som skall dra sig tillbaka från krig och bli politiker. Det säger sig självt att det är ett ganska dåligt val. Det går inte riktigt så smidigt som han hade tänkt sig och snart måste han alliera sig mot sina gamla fiender.
Filmen är, som ni ser på bilden, en modernisering av pjäsen och utspelar sig i en fiktiv nutid. Skådespeleriet är bra och även om den hade ett bättre tempo i början, så håller den enda fram till eftertexten. Det enda jag hade svårt att följa med i var språket vilket gjorde handlingen lite svårt att följa till och från.
En mycket bra film, den överaskade mig helt klart.
/Johan
Lone survivor.
Det finns tre saker jag är himla trött på när det kommer till skräck och en genre av skräck som har vuxit fram det senaste åren. Jag är trött på zombies, vampyrer och i viss mån varulvar. Dessa tre element har blivit så himla uttjatade att jag får panik så fort jag ser en ny film/bok/serie med dem. Den genre jag är trött på är den moderna skräckromantiken som har vuxit fram i och med Twilightböckerna. Det har till och med kommit ut en bok som handlar om en zombie som blir kär i en ung kvinna. Nu gillar tydligen tonårstjejer nekrofili också...
Det råder även inflation inom spelvärlden när det gäller skräck, fast av helt andra skäl, nämligen ekonomiska. Skräckspel säljer helt enkelt inte så bra som actiontitlar och då väljer spelföretagen att göra mer actionorienterade titlar. De senaste skräckspelen har kommit från mindre utvecklare och det nu vida kända spelet Amnesia: The Dark Descent slog många rekord på läskighetsskalan. Ett lite mer nytt spel är Lone Survivor och borde klassas som ett zombiespel.
Lone survivor utspelar sig i en liten stad där de flesta invånare har dött och blivit monster. Du har överlevt och måste nu ta reda på vad som hänt. Spelet är en sidoscroller med arkadgrafik. Det märks att spelskaparen har hämtat mycket från de första Silent Hillspelen då monstren är surrealistiska, miljöerna likaså och musiken är mycket skum. Spelet är bra, men lite väl kort. Jag klarade ut det på tre och en halv timme. Detta skall då vägas upp mot att det finns olika slut som beror på hur du spelade spelet. Såg du till att laga ordentlig mat, rädda katten (det är klart du kommer göra det), ta lite droger och göra annat smått och gott så får du ett bättre slut. Om inte kommer det gå kasst för dig.
Lone Survivor är lite läskigt och samtidigt intressant då man vill veta vad som egentligen händer. Men jag kommer nog inte spela det igen. Helt klart värt att köpa under någon rea.
/Johan
The Avengers
Jag borde skriva mer om Top Model om man ser till antalet kommentarer. Av någon anledning verkade fler vara mer intresserade av det än mina skriverier. Grey's Anatomy kanske skulle vara nästa projekt?
Jag var på bio igår med min vän Dan, inte han i Västerås utan en annan Dan, vi såg The Avengers. Jag är egentligen ingen stort fan av superhjältar. Serier om trikåklädda män och kvinnor har liksom aldrig varit min grej. De senaste åtta åren har hjältarna fått mer plats på bioduken, och jag är glad då många av filmerna har över lag varit bra, om man bortser från spindelmannenfilmerna.
I the Avengers samlas flera olika hjältar för att stoppa den elake guden Loki. Vägen dit är svårare än vad de trodde då de måste komma överens och lyckas sammarbeta för att lyckas ta sig an Loki. Och det är i princip filmen. Filmen är jäkligt bra, alla hjältar får lika mycket screen time, Iron Man kanske lite mer, men det gjorde inget. Effekterna var riktigt bra och tempot höll genom hela filmen. Eftersom jag inte har läst serietidningarna så vet jag inte hur väl filmen följer källmaterialet.
Det enda jag tyckte var lite trist med the Avengers var Loki. Han var lite väl tam och hade aldrig någon riktig chans. Detta gjorde att slutet aldrig blev riktigt spännande, speciellt inte när Hulken blandar sig i.
Mycket bra film, den kan jag rekommendera.
/Johan
Iron Sky
Jag har varit på bio. Det händer inte så ofta för jag tycker inte att så många filmer som går på svenska biografer är värda att betala 100 spänn för. På tal om det så blev jag jäkligt besviken över att The Avengers endast visas i 3D här i Uppsala. Det suger.
Filmen jag såg i onsdags tillsammans med Jenny var den finska filmen Iron Sky. Vem had trott att nazister från månen skulle vara så underhållande? Filmen handlar om hur nazister flydde från jorden 1945 och har sedan dess gömt sig på månen i väntan på att slå tillbaka.
Iron Sky är en film som inte är gjord av Hollywood, vilket märks då den är full av satir och annan inte alls så snäll kritik av USA och andra supermakter. Nazisterna pratar tyska vilket alltid är välkommet.
Filmen var jäkligt bra och jag skrattade tills jag tappade rösten. Däremot började jag fundera på nazisternas invasionsplan, den är lite väl dum när man tänker efter.
/Johan
Ezio vill ligga.
Ezio Auditore börjar bli gammal, han har ju fått ett sexigt skägg. Förutom det grå skägget är det ingen större skillnad på honom från tidigare spel då han fortfarande är lika akrobatisk, atletisk och bra på att slåss som om han vore tjugo. Det märks också att Assassins Creed: Revelations är skrivet av män, för män, då Ezio är lika inne på att få kvinnor i säng. Han lyckas ganska bra med detta. Men vem skulle inte det om man han en italiensk fejkaccent?
Spelet då? Jo, det är bra, lagom bra. Har man spelat de tidigare spelen så vet man vad man får och kan hoppa in snabbt i handlingen samt förstå styrningen utan några större problem. Någon som är helt ny måste nog kämpa sig igenom de tidigare titlarna för att hänga med. Spelet utspelar sig i Konstantinopel. Ezio åker dit för att leta efter nycklar som Altaïr har lämnat efter sig. Dessa nycklar skall ge svaret på vad "The apple of Eden" egentligen är. Vägen dit kantas av lagom intressanta personligheter. Bland annat Sofia som har rött hår och världens största urringning så jag antar att det inte är så konstigt att Ezio vill ligga med henne.
Om Ezio har blivit gammal så känner jag mig gammal och grå när jag spelar. Visst jag skrev att spelet var lagom bra, men det är också allt. Spelskaparna har försökt slänga in lite nya grejer men jag suckar mest. Varför skulle jag bemöda mig med bomber när det är mycket enklare att använda ett svärd? Ubisoft borde ta en paus med assassins creed ett par år istället för att pumpa ut ett spel varje år. Charmen har liksom börjat försvinna. Det var som bäst med Assassins Creed II (då vi bland annat fick se att hipstertrosor fanns redan på 1400-talet. Det ni!). Man hade lärt sig av misstagen från första spelet och förbättrat det mesta. Sedan dess har det börjat gå ut för sakta men säkert.
I slutändan tycker jag nog att om man har spelat de andra spelen borde man spela det här också. Har man inte spelat Assassins Creed förut så skall man inte bry sig om detta om man inte har tid och pengar över.
/Johan
Tankar om Top Model.
Det finns en teveserie som har hållit på hur länge som helst. Det sägs även att Inkaindianerna såg den då det finns bevis för detta då inskriptioner på deras kalender har hittats. Nä, jag bara skojar så gammal är inte teveserien Top Model. Men nästan.
Jag och Jenny har nu kämpat oss igenom 17 säsonger och när vi var på sista säsongen var jag ganska less. 16 modeller får bo i ett hus tillsammans och i slutet av varje avsnitt röstas en ut av en panel som leds av Tyra Banks. Modellerna får utföra olika uppgifter som underlag för panelens bedömning, oftast i form av en fotografering. Ibland får de spela in en reklamfilm, eller något annat underligt. Tillslut finns det bara två modeller kvar varav en vinner och får många års ära och en massa pengar samt lite annat smått och gott.
Min absoluta favorit som jag hejade på var med först i säsong 12 och sedan i säsong 17. Tyvärr vann hon aldrig, men fy skam den som ger sig.
Allison Harvard heter hon. Denna kvinna är ganska skum och är varje vampyrlajvares våta dröm, hon är ju intresserad av blod och andra konstiga saker!
Tyra Banks som leder programmet är också ganska skum men faktiskt underhållande, annars är Mr Jay ganska cool också.
Nu när jag läser igenom detta inläg inser jag att det är ganska dåligt, men det skiter jag i! Så det så!
/Johan
Trippel i bajs.
Igår hade jag en episk filmkväll med Jens, Martin och en arg Gita. Filmkvällen var episk på så sätt att Jens hade valt tre filmer som var episkt dåliga, fast på olika sätt. Vi hade laddat upp med öl, coca cola, nötter av olika slag som jordnötsringar. Med så mycket gott redo framför oss var det ju inte mer rätt än att vi började med lite splatter.
Hobo with a shotgun.
Titeln är ganska så självförklarande då filmen handlar om en henlös man, som spelas av Rutger Hauer, kommer till en stad som är full med brottslighet. Han blir ganska trött på stället och bestämmer sig för att rensa upp i staden med hjälp av sitt pumphagel.
Filmen är säkert en satirisk vinkling på dagens samhälle, eller något sådant, men jag misslyckades med att se det djupa i filmen då den till större delen består av våld och blod. Enligt mig en ganska meningslös fil och inte särskilt underhållande. Den är i samma kategori som Nude nuns with guns och Machete. Det enda positiva med filmen är de två demonerna som är med i slutet. De var en mix mellan Skrotnisse och Sons of Anarchy.
Immortals.
Den här filmen var den som var minst dålig av de tre vi såg. Visst det är skillnad på hur stor budget filmerna har i sin produktion, men ändå. Filmen är väldigt löst baserat på den grekiska mytologin. Filmskaparna har kollat på wikipedia, sett några häftiga namn och sedan gjort en film. Den handlar om Theseus som är utvald av Zeus att vara grekerna förkämpe när den elaka kungen Hyperion skall ta över världen med hjälp av en pilbåge som kan befira titanerna.
Filmen är skum. Jag skall förklara varför. Stilen på filmen är udda. Sceneriet och kläderna ger ett intryck som för mig är väldigt delat. Å ena sidan är det ganska snyggt gjort, häftiga kläder, stilrena miljöer. Men å andra sidan så har gudarna de fulaste huvudbonaderna jag har sett någonsin i en film. I vissa scener har personen som har hand om kläderna helt enkelt gett upp och helt enkelt tagit fram det som finns längst ned i källarförrådet.
Jag gillade actionscenerna i filmen, de var häftiga och snabba. Däremot saktade filmen ned och blev ibland seg. Mike Rourkue (stavning?) gör en bra roll som Hyperion, plus att han var den enda mannen som inte hade magrutor. Trots att filmen var Hollywood så kändes den udda och lite annorlunda. Plus att Poseidon är grym i slutstriden. Nästa gång jag spelar rollspel skall jag göra en karaktär med en treudd.
Evil Angel.
Den här filmen suger. Eller rättare sagt de fyra filmer som man har klippt ihop till en film suger. Jag kan inte riktigt säga vad den handlar om förutom att det finns en rödhårig vampyr som dödar folk och en privatdetektiv försöker bura in henne. Jag såg inte klart filmen då Jag och Jens (Martin hade flytt vid det här laget och sura Gita hade gått och lagt sig) såg att filmen var två timmar lång. En timmes nonsens var nog för oss.
Ass count totalt under kvällen blev: 5 stycken.
Det var allt för idag.
/Johan
Det är inte lätt att vara soldat.
Jag har aldrig varit bra på fps-spel. Enda sedan det första Quake kom ut har jag spelat multiplayer lite från och till och sakta men säkert insett att den här typen av spel inte är något för mig. Mitt enda riktigt bra minne jag har av fps-spel är när jag gick i nian, eller var det åttan? Gotcon hade arrangerats av några vänner. Det var ett lan kombinerat med warhammer, rollspel samt det första vampirelajvet på Gotland. Det ni! Under de här två dagarna som Gotcon höll på spelade jag, tillsammans med Leo vill jag minnas, Half Life. Half Life hade precis kommit ut och alla nördar spelade det.
Jag och Leo spöade nästan skiten ur de som hade spelat det längre än oss. Det var fint. Samma kväll upptäckte jag också Counter Strike, där gick det inte lika bra. Efter detta har jag genom ren försökt ge denna spelgenre flera seriösa försök, bland annat genom Medal of Honor och Call of Duty vilka på den tiden båda utspelade sig under andra världskriget. I de spelen sköt man ned horder av nazister då de var dåtidens zombier. Efter att mina flera misslyckanden med dessa spel gav jag upp.
Nu har jag däremot gjort ett nytt försök med spelet Battlefield 3. Tillsammans med min vapendragare Stengård spelar vi på samma lag. Spelet utspelar sig i nutid med moderna vapen och fordon och man spelar i två lag som kämpar om att antingen ta flaggor eller spränga saker. Jo, man skjuter på varandra också. Kartorna är stora, grafiken är bra och ljudet är riktigt välgjort.
Mina färdigheter i det här spelet är som ni säkert redan har listat ut: inte så bra. Stengård har lite mer skills än jag, vilket märks. Jag har inte det där "extra" som behövs för att vara bra och ligga bland topp fem istället för de fem sämsta under en match.
Nåja. Jag skall nog hålla mig till singleplayerspel när det kommer till fps. Det är inte lätt att vara soldat nr man är vindögd.
/Johan
Spöken, mörka torn och ultramarines
Mission Impossible 4: Ghost Protocol
Det kommer en dag då alla hemliga agenter någon gång blir utpekade som brottslingar och måste, utan hjälp, rentvå sitt namn. Turen har nu kommit till Ethan Hunt och hans glada medhjälpare. Efter att en svensk onding, japp du läste rätt, spränger Kreml i Moskva blir Ethan Hunt anklagad då han var där samtidigt. Den svenska ondingen vill spränga hela världen i bitar med hjälp av kärnvapen och det finns bara en som kan hejda honom.
Till min förvåning var filmen helt okej.
Det är en actionfilm som har komiska inslag med jämna mellanrum. Filmen har ett bra tempo och karaktärerna använder sig av många roliga prylar vilken kännetecknar filmerna samt den gamla teveserien. Skådespelriet är bra men det är ingen som sticker ut. Inte ens Mikael Nyqvist som spelar ondingen gör någon intryck som jag kommer ihåg, vilket är synd. Nåja, det är väll bra att det finns filmer där hjältarna får lysa för en gångs skull.
Tom Cruise är kort, det är jätteroligt.
The Dark Tower. Book I
Jag laddade ned en ljudboksapp för en vecka sedan. Mycket andvändbar. Så istället för att lyssna på musik när jag är ute och traskar har jag nu börjat lyssna på Stephen Kings bokserie The Dark Tower. Den första boken följer den mystiska The Gunslinger genom en deprimerande värld som kan ses som ett alternativt universum till våran egen. Han är på jakt efter The man in black. Resan går genom städer som påminner om vilda västern och ett landskap som är en mix mellan Den Onde, Den Gode, Den Fule och Fallout.
Till min stora förvåning så gillade jag boken, även om det var svårt att hänga med ibland och Stephen King har en förmåga att bli jäkligt pratig. Boken hade kunnat vara mycket kortare då vissa partier kändes lite för långa. Däremot har han en förmåga att beskriva personer och händelser på ett intressant sätt. Jag hoppas bara att han klarar av att hålla uppe kvalitén hela vägen genom alla sju böcker och att han inte faller på mållinjen som han brukar göra.
Warhammer 40.000 Space Marine
Varför är det så att såfort någon får chansen att göra ett warhammerspel så handlar det i princip alltid om en space marine som slår in skallen på utomgjordingar? Ärligt talat så borde någon fatta att man kan göra liiiite mer med den värkden som har byggts upp än strategi och action. Varför inte göra ett Mass Effectliknande spel? Eller varför inte ett peka klickaspel?
Jag var lite skeptisk till det är spelet efter att ha spelat demot, man jag måste erkänna att som actionspel så är WH 40k space marine helt okej in sin enkelhet. Man spelar som en Space Marine utan personlighet, med sig har man två andra som jag inte minns namnet på heller och tillsammans skall man frigöra en planet från orker. Det finns lite story om en titan, chaos och annat men huvudsaken är att man får springa frammåt, trycka på fyrkant en heldel och se halvdana, gråa, miljöer.
En sak jag gillade med spelet var faktiskt ljudet, inte musiken, utan själva ljudefekterna. Det mesta kändes tungt, skitigt och brutalt fast på ett bra sätt. Spelet tog cirka åtta timmar att spela igenom och mot slutet var jag ganska less så jag antar att det var en bra längd. Jag var less av samma anledning som jag var less på senaste Alicespelet: spelet har för lite variation. Efter fem timmars springade och tryckande på fyrkantskanppen vill jag har lite mer variation än att få flyga med ett jumppack en gång.
I väntan på Diablo III får jag nog sätta igång och minska min pile of shame på datorn. Jäkla steam...
/Johan
Slutet på en saga.
Vilken är din favoritfärg? Blå, grön eller röd?
Det var med blandade känslor som jag började spela Mass Effect 3. Samtidigt som jag hade längtat efter den sista delen i den episka rymdsagan om Shepard och hans vänner så var jag också rädd för att sagan skulle få ett slut. Nu efter att jag har spelat igenom spelet så har jag fortfarande blandade känslor. Missförstå mig inte, spelet är sanslöst bra. Handlingen är solid, karaktärerna är intressanta, röstskådespeleriet är mycket bra, förutom en karaktär, musiken är passande, striderna har blivit smidigare och bättre. Kort sagt: jag satt med öppen mun under större delen av spelet. Det är inte ofta jag blir gripen av ett spel på en sådan nivå att jag bryr mig om större delen av karaktärerna. Mass Effect lyckas med det.
En nyhet som Bioware introducerade i och med Mass Effect 3 är multiplayer. Det är helt enkelt horde mode där man spelar med tre andra och skjuter ned våg efter våg av diverse ondingar. Kul ett tag men de kunde ha struntat i det och lagt ned mer krut på själva huvudspelet.
Spelet är underbart fram till de sista tio minuterna. Jag tänker inte bli tokig och gå in i nerdrage som ganska många har gjort, utan jag är mer förvirrad. Slutet är så fullt med plothål att jag vet inte ens vart jag skall börja. I korthet tycker jag att slutet var fint men ologiskt. Det jag tycker var bra är att sagan är slut, i alla fall sagan om Shepard. Det jag tycker var sämst med slutet är att de val jag har gjort genom tre spel inte spelar någon roll då spelskaparna helt enkelt har kopierat slutet på Deus Ex och ger mig tre val att välja mellan istället för att ge mig som spelade paragorn ett passande slut. Alla val suger lika mycket och är i princip likadana. Det enda som skiljer dem åt är vilken färg den slutgiltiga explosionen har. Alla val jag har gjort under de tre spelen skiter man i helt enkelt. Mycket trist.
Jag valde den röda explosionen. Vilken skulle du välja?
/Johan
The super black swan 8.
Super 8 handlar om några unga människor som under 70-talet tycker om att spela in kassa zombiefilmer på sin fritid. Under en inspelning på en tågperrong så spårar ett långt tåg ur och en av filmvärldens längsta tågurspårningar följer. Men en rymdvarelse flyr också. Självklart är det amerikanska flygvapnet ute efter rymdvarelsen och de unga människorna blir såklart inblandade.
Filmens första halva är bra, den delen är uppenbarligen skriven av J.J. Abrams. Handlingen flyter frammåt och karaktärerna är trovärdiga. Den andra halvan är helt klart skriven av Stephen Spielberg då man märker att ungarna blir mer filmiska samt att slutet är så typiskt Spielberg att man vill kräkas. Trots detta så tycker jag att filmen var helt okej, en bra hyrfilm men inget jag skulle komma ihåg någon längre tid.
Jag har alltid haft svårt för barn i filmer. Jag tror att det har att göra med att såfort barn har huvudrollen så framställs de vuxna som otroligt dumma eller elaka. Finns det någon riktigt bra film där barn har huvudrollen?
Senaste gången Natalie Portman var med i bra film var hon tolv år. Filmen var Leon.
Jag kom på att jag precis besvarade min ovanstående fråga.
Black Swan är helt okej. Väldigt påträngande. Den handlar om en ung kvinna som har ett konstigt förhållande till sin mamma. hon är även balettdansös och vill slå igenom. Efter lite om och men får hon rollen som både den vita svanen och den svarta svanen i Svansjön. Dock har hon svårt att slappna av och ta sig ann rollen som den förföriska svarta svanen. Större delen av filmen går ut på hur hon försöker bli mer normal men det verkar hon inte klara av utan hon blir mer psykotisk istället.
För att ha varit så hypad i media så måste jag säga att jag inte var riktigt lika imponerad. Filmen var intressant då den var udda och alla rollprestationer var himla bra. Nåja den kunda varit sämre.
/Johan
Steampunk.
Jag håller på att spela Mass Effect 3. Jag är imponerad och ledsen på samma gång. Att spela det spelet känns som att jag precis har ätit upp min sista nybakade vetebulle, men jag vill ändå ha mer. Men jag skall inte prata om det nu utan om något helt annat.
Steampunk.
Steampunk är en avstickare från genren sci-fi. Oftast utspelar sig steampunk böcker och filmer i det victorianska England fast med en teknologi som är långt mer avancerad än den som fanns, plus att den är, oftast, baserad runt ångmaskiner, stora kugghjul och gentlemen med höga hattar. Ett bra exempel på en steampunkfilm som är populär är den senaste Sherlock Holmesfilmen. Denna genre har blivit mer och mer populär genom litteraturen och, som jag precis nämnde, i filmens värld. Vissa kallar genren överskattad, jag kallar den intressant.
Nyligen läste jag Mark Hodders bok "The curious case of the clockwork man." Den var bra. Detektiverna Swineburne och Burton jagar skurkar i kungens tjänst. Jag orkar inte gå igenom hela handlingen, men jag kan säga att den var bra och intressant. Mark Hodder målar upp en intressant bild av världen han har funderat ihop. Jag gillar att han använder namn från vår värld som Herbert Spencer, Florence Nightninggale, Oscar Wilde, med flera.
Handlingen är solid och karaktärerna är välskrivna. Om ni som läser min blogg, det vill säga, typ två personer, skulle vilja läsa den här boken så rekommenderar jag er att läsa första boken som Mark Hodder skrev, "Spring heeled Jack." Den är också bra.
Nu skall jag återgår till Mass Effect 3. Tali skall bli min.
/Johan
Know no fear.
Då var den 19:e boken om The Horus Heresy färdigläst. Know no fear, av vår favorit Dan Abnett. I den här boken står slaget om Calth. Det är mina favoritflottister Ultramarines som slåss med de uppenbart ondskefulla Word Bearers. Män slåss mot män i stora rustningar. Det finns ett par kvinnor med i boken men de gör inte så mycket. Jo en gör något; hon startar en dator.
Men allt detta dator startande av kvinnor är bara ett mellanspel för sedan är kriget igång igen. Stora saker krockar med andra stora saker. Explosioner avlöser varandra med täta intervaller. Det märks att Dan Abnett gör det han gör bäst: Skriver om krig. Vad jag däremot gillade mest med boken var den lite annorlunda synen på Ultramarines. I och med den här boken blir de lite mer intressanta att läsa om. De beskrivs som lite mer personliga än hur de är annars.
Nåja. Boken är bra, underhållning i warhammervärlden när den är bra. Sidorna flyger förbi snabbt och jag ville veta vad som skulle hända i nästa kapitell. Däremot börjar jag undra om Games Workshop vill slå något rekord i världens längsta bokserie eller något. Det börjar bli lite tjatigt.
/Johan
Kärlek.
Vissa tror att kärlek är underbart. Att kärlek är färgen röd, rosor, små gulliga presenter och kyssar på morgonen. De har fel. Kärlek är ångest, förtvivlan, hat och ond bråd död.
I alla fall om man skall tro spelet Catherine.
Du spelar den ganska bekväma Vincent som är nöjd med sitt liv. Han har ett par vänner som han hänger med varje kväll på den lokala krogen. Jobbet han har som programmerare är lagom slött och hans flickvän har varit ihop med honom i fem år. Men nyligen har det börjat knaka i fogarna; på nätterna har han mardrömmar, flickvännen Katherine har börjat nämna hemska ord som "barn" och "giftermål".Efter ett ovanligt jobbigt gräl med Katherine super Vincent sig full och i ångestdimmorna blir han förförd av den unga, och mycket utmanande Catherine.
Catherine är en dejtingsim som är ett skräckspel som är ett pusselspel. Det är en mycket udda blandning och är det enda i sitt slag. Jag har lite blandade känslor om detta spel då det å ena sidan är mycket bra, men å andra sidan så är det inget toppspel då det märks att Catherine är menat för en japansk, manlig, publik i första hand. Vad som gör spelet bra är handlingen, stilen och den övergripande designen, röstskådespeleriet samt dess unika spelstil.
På minussidan finns det som jag stör mig på i många japanska titlar nämligen att huvudkaraktären inte käns så normal som man vill få honom att vara. Spelskaparna har nog velat ge Vincent en stil som skall tilltala de flesta män i min ålder. Tyvärr misslyckas de då Vincent har en förmåga att svettas och börja stamma så fort hans flickvän frågar vad han vill ha för kaffe. Jag skulle också önskat lite mer spel i spelet då det är en jäkla massa videosekvenser.
En annan sak som jag inte direkt irriterar mig på, men som ändå är värt att nämna är en så kallad "karmamätare". Dessa används ofta i spel, som Mass Effect, för att se hur ond respektive god ens karaktär är. Problemet med dessa är att det aldrig är värt att vara lite halvgod, eller lagom elak, för då får man alltid ett kasst slut. Man måste alltid gå all out för att det skall bli ett resultat i slutändan.
Nåja. Catherine är ett bra spel som jag tycker att de flesta borde spela just för handlingen och för att det är udda som attan. Fast så himla läskigt är det inte. Däremot kan jag hålla med om att kärlek är mest ångest.
/Johan
