Americas next top model...
Jag erkänner: ibland så gillar jag att plåga mig själv. Det går i perioder. Ibland så plågar jag mig mer och sedan blir det lugnare. Nu skall inte ni läsare tro att jag skriver om något kinky eller så, nej. Jag skriver om att jag gillar att se filmer som är uppenbarligen otroligt dåliga. Till exempel så hade jag och en vän, Alexander, en period när jag bodde på Gotland att kolla på dåliga filmer dubbade till Svenska. Nu har mitt behov evolverat till teve-serier.
Trogna läsare kommer ihåg att jag skrev om min och Jennys Americas next top modelmarathon, då vi såg många säsonger under ett par månader. Det var jobbigt.
Nu såg jag och Jenny klart den artonde säsongen...
Den här gången har Tyra Banks valt att göra om konceptet lite så nu är halva gruppen tjejer/kvinnor från Stor Britanien och andra halvan från USA. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga förutom att jag har förlorat hoppet om stora delar av mänskligheten. När jag hade sett klart sista avsnittet ville jag att månen skulle krasha in i Jorden och göra slut på allt. Eller att alla människor skulle spontanantända.
Istället för att bli bra modeller skall de unga tjejerna bli bra på allt. De skall kunna sjunga, agera, intervjua o.s.v. I vanlig ordning blir en utröstad i slutet av varje program men när man ser detta så vet man att panelen, med Tyra Banks i spetsen, helt enkelt ser till att hålla kvar intressanta personligheter för att det skall bli bra teve. I slutändan gör detta att vem som vinner är ganska ointressant.
Nä. Nu har jag fått min dos av smärta och hemskheter för resten av hösten så nu skall jag återgå till att titta på bra teveserier som Hell's Kitchen.
/Johan
Till månen!
Expedition to the mountains of the moon
Året är 1863 och historien är inte som den skall vara. Teknologin och kunskapen om gener och biologi har gått åt ett helt annat håll än vad som var tänkt. De första stegen mot det britiska imperiets fall samt att ett världsomspännande krig kommer allt närmre. Det finns bara en person som kan stoppa det som kommer hända och ställa iordning historien så som den "borde" vara och det är Sir Richard Burton. Han får till uppdrag att resa till Afrika och hämta en magisk sten som har den samlade kraften från ett urgammalt ödlefolk och kan påverka tiden.
Detta är den tredje och sista delen om Burton och Swinburne. Skriven av Mark Hodder. Det är en steampunk/sci-fibok som har lånat mycket från Sherlock Holmes, Lovecraft samt lite tidsenliga personligheter, som Darwin och Florence Nightningale, för att nämna två. I den här boken knyts alla trådar ihop med ödlefolket Naga och Springheeled Jack som vi fick stifta bekantskap med i första boken. Jag hade hoppats på att Hodder skulle upprätthålla sin ganska snabba stil med målande scener som är lättlästa. Men jag fann boken lite sådär.
Det kan bero på att jag börjar bli trött på tidsresor i böcker. Detta var tredje boken om detta tema jag läste på kort tid. Men jag fann den lite spretig och inte alls like intressant som jag hade hoppats, och mot slutet läste jag med ett öga öppet och önskade att jag snart kunde läsa nästa bok i min hög av väntande litteratur.
Men det är ingen dålig bok. Den är ganska spännande och lite smårolig här och där. Har man läst de andra två böckerna som kommer innan skall man lsa denna också, annars kan man strunta i det.
/Johan
Bröst.
Bröst.
Sug på det ordet ett tag. Finns det något annat som har influerat filmer mer än den klassiska bröstscenen som finns med i princip varenda action och skräckfilm med självaktning sedan 1970-talet. Om ett par bröst visades kunde man vara säker på att kvinnan de satt på skulle dö inom 17 sekunder. Eller så var det ett sätt för blivande kvinnliga actionskådisar att bli populära. Däremot så har brösten som dragningskrav försvunnit under senare delen av 90-talet och in på 00-talet. Varför vet jag inte och jag tänker inte spekulera om det. Jag ville bara skriva lite om bröst.
Men nu är det tur att det har kommit två filmer som har varsin bröstscen.
Starship Troopers: Invasion.
Starship Troopers är en bok som är skriven av den sedan 1988 bortgångne författaren Robert Heinlein. Han kanske dog av en hjärtattack efter att ha sett en bröstscen i någon film? Det är en bok som handlar om ett enat Jorden som har hamnat i krig mot en insektsras och vi får följa en grupp soldater när de går igenom sin utbildning för att sedan skickas ut i krig. Boken har fler aspekter än så, men det var länge sedan jag läste den så jag kommer inte ihåg allt.
Det gjordes en film på detta vid samma namn som boken, och hade faktiskt flera bröstscener. Förutom det var filmen jäkligt dålig men den hade glimten i ögat och var underhållande.
Starship Troopers: Invasion är den fjärde filmen som handlar om soldater som slåss mot insekter. Denna gång är den datoranimerad och väldigt, väldigt dålig. Den är faktiskt så dålig att den inte ens skulle vara rolig om jag var full och gillade datoranimerade bröst. Eftersom att filmen är gjord i japansk regi är den och lite halvt influerad av anime, vilket inte hjälper den.
(B)röstskådespeleriet är kasst, animationen är okej, manuset suger och den är allmänt pinsam. Jag skämdes lite över mitt intresse för sci-fi när jag såg den.
Total Recall
Jag skämdes också när jag såg nyversionen av Total Recall. Jag vet inte varför men jag insåg nog bara hur idiotisk den här filmen är och i förlängningen hur idiotisk jag var som betalade för att se den.
Total Recall är en nyversion av den numera klassika sci-fi actionfilmen med samma namn från 1990 med Arnold Schwarzeneggerereke i huvudrollen. Den filmen är i sin tur baserad på en novell skiven av Phillip K. Dick som heter "We can remember it for you wholesale". Jag har inte läst novellen så jag vet inte hur nära filmerna är källmaterialet, men jag antar att de inte är så nära.
Istället för Arnold ser vi Colin Farrell som huvudrollen. Han har ett trist liv och är gift med Kate Beckinsale, som tyvärr inte visar brösten, men hon ser snygg ut i tighta byxor. Han har det så trist att han en dag vandrar in på ett företag som heter Rekall, där de erbjuder den intressanta tjänsten att de kan ladda upp påhittade minnen till ens hjärna. Colin vill ha minnet av att han var en hemlig agent men knappt hinner ägaren till företaget trycka på okejknappen innan en grupp soldater stormar in och filmens första actionscen kan börja.
Nu tror ni kanske att regissören skulle vara lite smart och mixtra med idéen om att hela filmen är påhittad och att Colin inte alls är en hemlig agent som jobbar för jordens motståndsrörelse (Ja, de har dreads, åker tunnelbana och luktar säkert illa) utan bara lever igenom sitt minne. Man har försökt att få in lite filosofi om minnen och sånt men det är bara krystat och skrattretande. Colin Farrell är mest förvirrad, Kate Beckinsdale blir ond och får ögonskugga och för mycket utrymme i filmen, resten av skådisarna tänkte jag inte ens på.
Total Recall är snygg. Effekterna är bra, actionscenerna är okej, men det är allt. Vid filmens slut ville jag trycka ned min Ramlösaflaska i halsen på mig själv för att få slut på lidandet. Total Recall är en onödig film som är dålig rakt igenom. Den är så dålig att den förtjänas att laddas ned för att sedan tas bort ifrån hårddisken utan att man har sett den.
Ni som läser detta tänker nog: "Men Johan, om inte Kate Beckinsale visar brösten, vem gör det då?" Jo, det skall ni få veta. I orginalfilmen finns en känd scen där en kvinna visar sin barm. Där hänger det tre bröst. Hon finns med i den nya filmen också men brösten har blivit större.
De två filmerna jag har skrivit om har skrivit om har det gemensamma i att de är infantila, intetsägande, icke underhållande och totalt onödiga. Inte ens bröstscenerna är bra.
/Johan
Jag är en snuskig gubbe.
Ibland händer det att det släpps konstiga spel som hamnar helt utanför normen av andra spel. Lollipop Chainsaw är ett av dem. Spelet är i sig ganska simpelt. Man skall ha ihjäl zombies på ett så spektakulärt sätt som möjligt och på så sätt samla ihop poäng. Dessa poäng används sedan för ranking mot andra spelare samt att man kan uppgradera huvudkaraktären för att få nya kläder, kombinationer och så vidare. Spelet tar cirka fem till sex timmar att spela igenom men det är tänkt att man skall spela om det många gånger för att får allt och bli bäst.
Det var det normala. Nu kommer vi till resten...
I Lollipop Chainsaw spelar man som hejaklacksledaren Juliette Starling. Hon är också zombiejägare samt otroligt kär i sin pojkvän Nick som hon har huggit av huvudet på. Han lever fortfarande som en accesoar som hänger från hennes bälte. På hennes 18 års dag blir hennes skola invaderad av zombies som hon måste döda med sin motorsåg som hon alltid har med sig. Den har också en inbyggd telefon. Den som har fått zombierna att invadera skolan är den mobbade goth-killen. Han frammanar olika zombies vilka symboliserar diverse rockstilar. Allt ifrån punk till rockabilly.
Hur skall det gå? Kommer Nick och Juliette fortfarande vara ett par i slutet? Kommer hon stoppa alla zombies? Kommer hon få en bra födelsedag?
Lollipop Chainsaw är också en ursäkt för att se Juliette hoppa runt i små kläder och korta kjolar. Hon är väldigt liberal med att visa upp sig och det är svårt att inte känna sig gubbsjuk när man spelar det här spelet även fast man skrattar gott åt hennes bestyr som hon har för sig med sina systrar och sin pojkvän. Samtidigt blir jag lite fundersam då kvinnosynen i detta spel är mycket bättre än vad det brukar vara i andra spel. Juliette är alltid den som är i kontroll och det är hon som är stark. Sedan att det är en misslyckad ironi över att hon beteer sig som en bimbo och klär sig där efter är en annan sak.
Trots att Lollipop Chainsaw är ett väldigt sjukt spel och det sprutar Japan av det så är det inte ett dåligt spel. Grafiken är bra och animationerna är bra. Striderna blir snabbt enformiga efter som man bara behöver använda en kombination och kameran spelar lite spratt då och då. Handlingen är rolig men lämnar en ganska snabbt. Har man en vurm för att samla poäng och vara bäst så är det ett bra spel, annars är det ett okej spel. Låna, köp ej.
Lollipop Chainsaw får Pedobear's seal of approval.
/Johan
