Slutet på en saga.
Vilken är din favoritfärg? Blå, grön eller röd?
Det var med blandade känslor som jag började spela Mass Effect 3. Samtidigt som jag hade längtat efter den sista delen i den episka rymdsagan om Shepard och hans vänner så var jag också rädd för att sagan skulle få ett slut. Nu efter att jag har spelat igenom spelet så har jag fortfarande blandade känslor. Missförstå mig inte, spelet är sanslöst bra. Handlingen är solid, karaktärerna är intressanta, röstskådespeleriet är mycket bra, förutom en karaktär, musiken är passande, striderna har blivit smidigare och bättre. Kort sagt: jag satt med öppen mun under större delen av spelet. Det är inte ofta jag blir gripen av ett spel på en sådan nivå att jag bryr mig om större delen av karaktärerna. Mass Effect lyckas med det.
En nyhet som Bioware introducerade i och med Mass Effect 3 är multiplayer. Det är helt enkelt horde mode där man spelar med tre andra och skjuter ned våg efter våg av diverse ondingar. Kul ett tag men de kunde ha struntat i det och lagt ned mer krut på själva huvudspelet.
Spelet är underbart fram till de sista tio minuterna. Jag tänker inte bli tokig och gå in i nerdrage som ganska många har gjort, utan jag är mer förvirrad. Slutet är så fullt med plothål att jag vet inte ens vart jag skall börja. I korthet tycker jag att slutet var fint men ologiskt. Det jag tycker var bra är att sagan är slut, i alla fall sagan om Shepard. Det jag tycker var sämst med slutet är att de val jag har gjort genom tre spel inte spelar någon roll då spelskaparna helt enkelt har kopierat slutet på Deus Ex och ger mig tre val att välja mellan istället för att ge mig som spelade paragorn ett passande slut. Alla val suger lika mycket och är i princip likadana. Det enda som skiljer dem åt är vilken färg den slutgiltiga explosionen har. Alla val jag har gjort under de tre spelen skiter man i helt enkelt. Mycket trist.
Jag valde den röda explosionen. Vilken skulle du välja?
/Johan
The super black swan 8.
Super 8 handlar om några unga människor som under 70-talet tycker om att spela in kassa zombiefilmer på sin fritid. Under en inspelning på en tågperrong så spårar ett långt tåg ur och en av filmvärldens längsta tågurspårningar följer. Men en rymdvarelse flyr också. Självklart är det amerikanska flygvapnet ute efter rymdvarelsen och de unga människorna blir såklart inblandade.
Filmens första halva är bra, den delen är uppenbarligen skriven av J.J. Abrams. Handlingen flyter frammåt och karaktärerna är trovärdiga. Den andra halvan är helt klart skriven av Stephen Spielberg då man märker att ungarna blir mer filmiska samt att slutet är så typiskt Spielberg att man vill kräkas. Trots detta så tycker jag att filmen var helt okej, en bra hyrfilm men inget jag skulle komma ihåg någon längre tid.
Jag har alltid haft svårt för barn i filmer. Jag tror att det har att göra med att såfort barn har huvudrollen så framställs de vuxna som otroligt dumma eller elaka. Finns det någon riktigt bra film där barn har huvudrollen?
Senaste gången Natalie Portman var med i bra film var hon tolv år. Filmen var Leon.
Jag kom på att jag precis besvarade min ovanstående fråga.
Black Swan är helt okej. Väldigt påträngande. Den handlar om en ung kvinna som har ett konstigt förhållande till sin mamma. hon är även balettdansös och vill slå igenom. Efter lite om och men får hon rollen som både den vita svanen och den svarta svanen i Svansjön. Dock har hon svårt att slappna av och ta sig ann rollen som den förföriska svarta svanen. Större delen av filmen går ut på hur hon försöker bli mer normal men det verkar hon inte klara av utan hon blir mer psykotisk istället.
För att ha varit så hypad i media så måste jag säga att jag inte var riktigt lika imponerad. Filmen var intressant då den var udda och alla rollprestationer var himla bra. Nåja den kunda varit sämre.
/Johan
Steampunk.
Jag håller på att spela Mass Effect 3. Jag är imponerad och ledsen på samma gång. Att spela det spelet känns som att jag precis har ätit upp min sista nybakade vetebulle, men jag vill ändå ha mer. Men jag skall inte prata om det nu utan om något helt annat.
Steampunk.
Steampunk är en avstickare från genren sci-fi. Oftast utspelar sig steampunk böcker och filmer i det victorianska England fast med en teknologi som är långt mer avancerad än den som fanns, plus att den är, oftast, baserad runt ångmaskiner, stora kugghjul och gentlemen med höga hattar. Ett bra exempel på en steampunkfilm som är populär är den senaste Sherlock Holmesfilmen. Denna genre har blivit mer och mer populär genom litteraturen och, som jag precis nämnde, i filmens värld. Vissa kallar genren överskattad, jag kallar den intressant.
Nyligen läste jag Mark Hodders bok "The curious case of the clockwork man." Den var bra. Detektiverna Swineburne och Burton jagar skurkar i kungens tjänst. Jag orkar inte gå igenom hela handlingen, men jag kan säga att den var bra och intressant. Mark Hodder målar upp en intressant bild av världen han har funderat ihop. Jag gillar att han använder namn från vår värld som Herbert Spencer, Florence Nightninggale, Oscar Wilde, med flera.
Handlingen är solid och karaktärerna är välskrivna. Om ni som läser min blogg, det vill säga, typ två personer, skulle vilja läsa den här boken så rekommenderar jag er att läsa första boken som Mark Hodder skrev, "Spring heeled Jack." Den är också bra.
Nu skall jag återgår till Mass Effect 3. Tali skall bli min.
/Johan
Know no fear.
Då var den 19:e boken om The Horus Heresy färdigläst. Know no fear, av vår favorit Dan Abnett. I den här boken står slaget om Calth. Det är mina favoritflottister Ultramarines som slåss med de uppenbart ondskefulla Word Bearers. Män slåss mot män i stora rustningar. Det finns ett par kvinnor med i boken men de gör inte så mycket. Jo en gör något; hon startar en dator.
Men allt detta dator startande av kvinnor är bara ett mellanspel för sedan är kriget igång igen. Stora saker krockar med andra stora saker. Explosioner avlöser varandra med täta intervaller. Det märks att Dan Abnett gör det han gör bäst: Skriver om krig. Vad jag däremot gillade mest med boken var den lite annorlunda synen på Ultramarines. I och med den här boken blir de lite mer intressanta att läsa om. De beskrivs som lite mer personliga än hur de är annars.
Nåja. Boken är bra, underhållning i warhammervärlden när den är bra. Sidorna flyger förbi snabbt och jag ville veta vad som skulle hända i nästa kapitell. Däremot börjar jag undra om Games Workshop vill slå något rekord i världens längsta bokserie eller något. Det börjar bli lite tjatigt.
/Johan
