Årets bästa, och sämsta.
Snart är det 2013 och den här bloggen har i princip fyllt ett år, woho! När det nya året närmar sig så måse jag som bloggare göra listor. Jag tänker inte göra en lista för jag tycker det är svårt att rangordna saker, i det här fallet spel. Jag tänker helt enkelt skriva årets bästa spel, samt dess bubblare, och årets besvikelse samt dess bubblare. Enkelt.
Vi börjar med...
Årets bästa!
Japp. Borderlands 2 blir årets bästa spel, i mitt tycke. Jag gillar dess handling och alla karaktärer som är med. Grafiken är snygg och bakom dess komiska fasad finns en hel del allvarliga undertoner. Actiondelen är lagom kaotisk och underhållande, samt lagom svårt. Coop-delen är strålande. Japp, ett spel som verkligen förtjänar titeln årets bästa spel.
Bubblare till årets bästa spel är: Mass Effect 3, Primordia, Botanicula, X-Com, Natural Selection 2 och The walking dead.
Årets besvikelse
Darksiders II får äran att vara årets besvikelse. Däremot var det mycket svårt att välja årets besvikelse just för att jag inte har spelat så många dåliga spel. Nåja. Darksiders II var helt enkelt tråkigt. För långt, för stora toma områden. Spelstilen varierade sig inte tillräckligt och när det väl kom häftiga delar blev det en videosekvens istället för mer spel, mycket konstigt. Helt enkelt oinspererat.
Bubblare för årets besvikelse är: Dear Esther, Baldur's gate: EE.
Okej gott folk! Det var allt för i år. Nästa år skall jag satsa på att spela Far Cry 3, Hitman Absolution, Bioshock Infinite (Ayn Rand FTW!) och det där spelet från Studio Ghibli.
Gott nytt år på er!
/Johan
Sci-fi, indier, och snygga kvinnor.
Så här efter julafton tar de flesta lugnt. Men inte jag! Hos mig är pressarna ständigt varma och här kommer ett blogg inlägg till er all!
Leviathan wakes
Leviathan wakes tar oss in i en framtid där mänskligheten har börjat slå sig till ro på Mars samt ute bland asteroiderna. Människorna hämtar material och annat från månarna runt Saturnus och utvecklingen går frammåt. Men under ytan finns det splittringar mellan de olika planeterna och kolonierna på asteroiderna. Det krävs bara en gnista för att det skall bli krig. Denna gnista är i det här fallet en utomjordisk organism som infekterar en koloni och snart är rymdoperan i full gång.
Den här boken är jäkligt bra. En av de bättre sci-fi romanerna jag har läst på länge. Den blandar rymdopera med noir och lite skräck. Karaktärerna är bra på det sättet att de inte är perfekta. Dialogen är enkel att följa och delvis ganska rolig. James S.A. Corey är en författare jag kommer hålla ögonen på i framtiden.
Primordia.
Jag gillar äventyrsspel. Primorida är ett mycket bra sådant. Spelet utspelar sig långt in i framtiden då mänskligheten har dött ut och ersatts av robotar. Man spelar en sådan vid namn Horatio och med sig har man sin medhjälpare Crispin. De blir bestulna på sin kraftkälla till sitt skepp och måste bege sig ut på äventyr för att hitta den.
Handlingen kan ses som simpel men spelet hålls uppe av en blytung atmosfär som jag älskar. Det är mörkt, dystert och allmänt bittert. Primordia är en hyllning till de gamla pekaklicka-spelen, och det märks att spelskaparna har största respekt för genren. Dialogen är bra, samt röstskådespeleriet. Problemen är lagom svåra även fast jag tjuvkollade på en walkthrough nära slutet i ren desperation.
Primorida är ett ruskigt bra spel. Rekommenderas starkt.
The Life of Pi
Ang Lee kommer nog håva in en och annan Oscar för den här filmen.
En ung pojke är med om ett skeppsbrott och sin enda "kamrat" med på livbåten är tigern Richard Parker. Filmen handlar om deras överlevnad och hur pojken Pi tillslut finner Gud ute bland vågorna i Stilla Havet.
Filmen är bra, speciellt den första halvan av filmen som leder upp till skeppsbrottet. Fotot i filmen är sjukt bra och är värd att se nästan bara därför. Filmen försöker vara djup men lyckas inte utan blir snarare lite lagom loj då Gud näms alldeles för ofta.
Lie of Pi är en bra film, men inte så bra som kritikerna verkar tycka.
Brave.
Och priset för snyggast filmskådis i år går till huvudkaraktären i Brave. Rött, lockigt hår...Mumma för sorken.
Brave handlar om en ung kvinna som inte vill gifta sig trots hennes föräldrars tjat. Hon rymmer hemmifrån och träffar en häxa som bakar en kaka åt henne som om kvinnans mor äter den, kommer ändra henne. Detta har då föga förvånande vissa sidoeffekter och nu måste den unga kvinnan förvandla tillbaka sin mor igen.
Brave är en bättre fantasyfilm än The Hobbit. There, I said it! Den har humor så det räcker och blir över. Huvudpersonen är en intressant karaktär som framstår som mycket stark och man vill verkligen att hon skall lyckas. Till skillnad från The Hobbit så är filmen inte så jäkla lång vilket gör den tightare och den är aldrig tråkig.
Se Brave, nu.
/Johan
The Hobbit.
Bilbo, en gammal gubbe som kan kasta brinnande kottar och ett gäng dvärgar beger sig ut på äventyr för att återta den otroliga skatten från draken Smaug. På vägen stöter de på en massa troll, orcher, svampätande magiker, Gollum, vättar och lite annat. Det är handlingen i korthet.
The Hobbit är en bra film. Den är bra för att den är fruktansvärt välgjord. Miljöerna är fantastiska, skådespeleriet är trovärdigt. Helt enkelt en solid film. De scener då filmen är som bäst så är den jäkligt bra. Stridsscenerna är spännande och det är kul att se dvärgar som slåss mot orcher. Däremot känns det lite fjantigt att Peter Jackson har varit tvungen att hålla 11års-gränsen, speciellt när diverse lemmar börjar flyga till höger och vänster utan att blodet sprutar.
Men det är inte under striderna som filmen är som bäst utan det är de mer stillsamma scenerna som är de starkaste. När dvärgarna sjunger framför brasan i Bilbos hem, eller när Bilbo möter Gollum och tar ringen.
The Hobbit blir dock inte mer än bra. Det största problemet jag hade med filmen var längden. Vissa scener kändes onödiga och slutet var alldeles för långdraget och blev lite pannkaka på pannkaka. Jag vet att The Hobbit är en barnbok men jag kunde inte skaka av mig känslan av irritation under vissa delar av filmen. En druid som har en släda som dras av kaniner är bara fjantigt.
Filmen lider också av att saker skall alltid hnda i sista sekunden. Allting verkar hopplöst tills Gandalf räddar alla med magi. Och varför kunde inte sällskapet bara flyga på örnarna till sitt mål, då hade filmen blivit kortare?
Se den, men mest för att många andra kommer se den också och för att tillsammans med de två (!?) nästföljande filmerna kommer göra det till en bra filmserie. Även fast det verkar som att Peter Jackson har fått storhetsvansinne.
/Johan
Djupt vatten.
När jag var ung och gick i skolan hade vi simträning. Jag var ganska dålig på att simma och det tog ett tag innan jag fattade hur man gjorde. Trots att jag lärde mig att simma så var jag ändå alltid ganska rädd för den djupa delen av bassängen på Solbergabadet. Vattnet såg mörkare ut på grund av djupet, det såg också kallare ut. Jag föreställde mig alltid att något monster bodde där nere. Monstret levde på mögel och barnkött. Inte undra på att jag var nervös första gången jag gav mig ut på den djupa delen.
Lite som att simma ut på det djupa vattnet kändes det som att läsa Hannu Rajaniemis nya bok The Fractal Prince. Den är uppföljaren på hans tidigare bok The Quantum Thief. Jag önskar att jag var smartare och kunde något om kvantfysik och filosofi för då hade den här boken varit mer för mig. Istället så läser jag en bok där jag typ förstår handlingen och jag kan hänga med på endel av vad som händer, men däremellan finns en massa konstiga ord som jag inte vet vad de betyder.
Boken handlar om The Thief och hur han skall få tillbaka sitt minne då han tidigare blev nedjagad av någon som satte honom i ett fängelse där han förlorade minnena av sitt tidigare liv. Tydligen så finns hans minne på Jorden så dit måste han ta sig. Till sin hjälp har han ett rymdskepp och en militärbrud vid namn Mieli, hon är förövrigt ascool. En karaktär i en bok får min respekt när hon badar bastu och sedan kyler ned sig med den enkla metoden att öppna dörren till rymdens vakuum.
The Fractal Prince är en jäkligt svår bok med många svåra ord där Hannu blandar finska ord med ord som finns med i fackböcker om fysik. Detta i kombination med ganska kluriga ord som är påhittade gör att det ofta är svårt att följa vad som händer och vad han menar med vissa saker. Trots det är boken en väldigt häftig upplevelse med många intressanta saker som händer. Mer sci-fi än så här blir det inte.
/Johan
