The Baroque Cycle
Jag lovar att efter det här inlägget skall jag sluta tjata om Neal Stephenson.
I våras började jag lyssna på hans bokserie The Baroque Cycle. Efter vad som känns som cirka 70 lyssnade timmar har jag äntligen pressat mig igenom alla böckerna.
Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om böckerna för jag har svårt att gå in på detaljer. The Baroque Cycle utspelar sig under andra halvan av 1600-talet och tidigare 1700-talet. Den är dels en beskrivning av framväxten av det moderna bankväsendet i Storbritanien med stora inslag av pirater. Samtidigt är det också en historia om alkemi och naturvetenskap. Visst låter det roligt?
Nu skall man nog inte ta allt som står i de här böckerna som sanning, Neal Stephenson själv skriver att hans böcker absolut inte skall ses som några historieböcker utan som fiktion.
Själva handlingen och karaktärerna orkar jag inte gå igenom här för då skulle jag vara tvungen att skriva en mindre uppsats. Om ni är intresserade så googla The Baroque Cycle. Jag tänker helt enkelt skriva vad jag tycker om böckerna.
The Baroque Cycle är en sanslöst bra bokserie som jag avskyr. Den är underbar hur man som lyssnare (eller läsare) lätt kommer in i handlingen och sedan hålls man fast till sista sidan. Karaktärerna är inte kliché och utvecklas på intressanta sätt under bokserien. Böckerna ger en bra, om än långdragen, beskrivning av många historiska skeenden som annars är ganska tråkiga att läsa om.
Jag avskyr The Baroque Cycle för att det är typ en miljon karaktärer och tillslut orkar man inte bry sig om dem förutom den 6 stycken huvudkaraktärerna. Det märks att Neal Stephenson älskar de här böckerna för han är himla "pratig" och ger väldigt långa beskrivningar, ibland onödigt långa, vilket gör att konversationer och beskrivning blir lite väl utdragna.
Det finns säkert massor mer att skriva om The Baroque Cycle men det får räcka så. Nu skall jag lyssna igenom Game of Thrones.
/Johan
Tre män och en flicka.
The hunger games.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om den här filmen. Min spontana reaktion är att jag tycker att den är okej. Den är underhållande, om än lite långdragen under vissa delar. Skådespeleriet var bra och effekterna var helt okej. Filmen gör sitt jobb men inte mycket mer. Vill du se en bättre film om samma sak och som The hunger games-författaren har kopierat allt ifrån så kan jag rekommendera den japanska filmen Battle Royale.
FIlmen är baserad på den första boken i en trilogi med samma namn. Jag har inte läst böckerna så jag vet inte hur väl filmen följer dem. Filmen utspelar sig i en framtid då Panem (USA) har delats upp i tolv olika distrikt där de som har det sämst bor i nummer 12 och de som bor i 1 har det himla bra. Varje år lottas det ut två ungdomar från varje distrikt som skeppas ut till en skog där alla får slåss i ultravåldsam teveshow som är en slags blandning mellan Robinsson, herren på täppan och My sweet 16. Detta beskådas av alla invånare som ett teveprogram där de följer sin favorit. Vinnaren av The hunger Games får sedan leva ett liv i lyx och allmänt välmående.
Vi får följa Katniss Everdeen om hur hon blir utlottad till att vara med och hur hon kämpar för sitt liv. Hela filmen är ganska förutsägbar och har ett par scener som är riktigt dumma. Trots att regisören har försökt göra den lite mer vuxen så märks det att filmen är baserad på en ungdomsbok.
Det är ganska uppenbart att filmen och böckerna är en sorts kritik mot klassamhället i dagens USA och hur media fungerar. Däremot känns det lite skumt att försöka sig på några sådana analyser i en ungdomsbok då författaren inte kan gå så mycket djupare än så utan att göra det för vuxet. Filmen verkar inte veta om den skall vara en samhällsanalys, relationsdrama eller en actionrulle.
Hur kommer det sig att alla är så jäkla snygga efter två veckor i skogen?
Men in black 3
Jag gillar att bli förvånad. Jag gillar att titta på en film som jag absolut tror kommer vara kass på alla sätt och vis och sedan bli gladeligen överaskad när jag har fel. Men in black 3 är en sådan film. Den borde vara dålig men det är den inte. Faktum är att den är underhållande.
Den påhittiga agent J måste rädda sin kollega K's liv genom att åka tillbaka i tiden och döda en rymdskurk som har rymt från ett fängelse på månen. Han måste resa tillbaka till 1969 och förutom döda skurken sätta upp ett skyddsnät av coola lasergrejer runt jorden som han får av en mycket speciell herre som kan se in i framtiden. Han möter också den yngre Agent K som måste hjälpa honom.
Trots att filmen involverar tidsresor så blir den inte krånglig. Tempot är bra och humorn är på en lagom nivå. Hyr den om du har sett de andra två.
Will Smith får mig att le. Inte många män som har den förmågan.
Döden och jag.
Döden har varit i mina tankar ganska ofta på senare tid. Döden har varit som en skugga över mitt sinne. Den har hela tiden påmint (finns det ett sådant ord?) om de viktiga frågorna: när tar allt slut? Vad händer sedan? Var det värt det?
De senaste två veckorna har jag pressat mig igenom spelet Darksiders 2. Det är ett actionspel med rollspelselement där man spelar Döden. Har är en av apokalypsens fyra ryttare. Däremot har spelskaparna inte riktigt läst uppenbarelseboken så noga för de andra ryttarna är enligt dem krig, konflikt (strife) och ilska (fury). Svält och pest är kanske svåra att basera framtida spel på.
Nåja. Döden alltså. Han är en muskelknutte som är en hejare på att svinga liar och döda monster. Han har gett sig ut på ett uppdrag för att rädda sin bror Krig som hamnade i spörsmål i första Darksiders. Döden måste bege sig till The Tree of Life och i hans väg står en massa elakingar ivägen. Han skall till trädet för att rädda Krig men också för att återuppliva mänskligheten som gick under i det första spelet. Det är typ hela handlingen. Darksiders två utspelar sig till stora delar i The Forgelands där gigantiska skottska dvärgar bor. Det är dessa skottska dvärga som bygger saker, bland annat vapen och golems. Än så länge är spelet kul. Den andra delen utspelar sig i dödsriket.
I dödsriket börjar spelet krakelera i fogarna och logiken håller inte riktigt. Du spelar Döden med stort D. Dödsriket borde vara en plats som han äger. Han borde kunna gå in med en död bikinibrud under varje arm, säga till alla vad han behöver och ge order, like a boss! Men nej. Döden möts ständigt av skepsis, bland annat från de som bor i dödsriket. Döden är en av apokalypsens fyra ryttare, han borde få lite mer respekt.
I den tredje och sista delen hoppar man runt mellan olika ställen, bland annat jorden, samt något som skulle kunna vara himmlen och något som skulle kunna vara helvetet. Vid den här tidpunkten hade jag tappat allt intresse för spelet.
En anledning till att jag föredrar att spela tevespel framför att se en film är att jag får göra något. Jag får tänka och agera. Min hjärna känns mer aktiv än om jag skulle sitta och inte göra något alls framför en zombiefilm. Darksiders 2 har en förmåga att ta ifrån spelaren kontrollen när tuffa saker händer. Som när Döden rider ned längst en jätte orm som flyger genom luften för att nå skeppet den drar på. Jag får se en filmsnutt samtidigt som jag undrar: "Wow, vad kul det där ser ut att vara! När får jag göra något liknande?" Aldrig. Spelskaparna har inte vågat ta risker, vilket är synd för det gör spelet ganska tråkigt.
Jag började spela Darksiders 2 på svåraste svårighetsgraden men bytte till normal efter runt halva spelet. Dels insåg jag att spelet inte är baserat så mycket på färdighet utan istället hur bra utrustning man har. Den andra anledningen till att jag ändrade svårighetsgrad var att spelet var tråkigt. Jag orkade inte hålla på att dö med jämna mellanrum. Jag hade spelat runt 22 timmar när jag klarade spelet och då gjorde jag knappt några sidouppdrag. Det kändes som om det var dubbelt så långt. Darksiders 2 är för långt. Alla uppdrag man får är alltid uppdelade i flera sektioner. Skall man skaffa en nyckel måste man ha tre delar för kunna bygga ihop nyckeln. Skall man hämta ett svärd har det såklart gått sönder i tre delar, osv. Man har fyllt spelet med så mycket onödigt att det bara blir drygt att spela. Vid slutet kändes det mer som ett jobb än ett nöje.
Musiken är bra iallafall! Och röstskådespeleriet är bra. Själva spelmekaniken är helt okej men det klassiska problemet med kameran kvarstår och i vissa strider har man ingen koll på vad som händer.
Svaren på frågorna då? När tar allt slut? Efter tjugo timmars spelande. Det halva hade varit bättre. Vad händer sedan? New game +. Var det värt det? Nja.
/Johan
