Japaner, alver och batman.
Jiro dreams of sushi.
Ibland ser man en film som man vet att man kommer se igen. Inte för att handlingen är särkilt bra, eller för att skådespeleriet är något att hurra för. Utan för att filmen helt enkelt lyckas trycka på rätt knappar. Det lyckas den här med.
Jiro dreams of sushi är en dokumentär som handlar om Jiro och hans söner samt lärlingar som driver en mycket lyckad och speciell sushiresturang. Dokumentären är lågmäld och man flyter lliksom med med ett leende på läpparna. Samtidigt är det något sorligt över hela dokumentären. Jiro är gammal och vet att han inte kommer kunna hålla på med att laga sushi för alltid. Man vill inte att han skall lägga hatten på hyllan. Vi ser också nervositeten hos hans äldste son som kommer ta över.
Efter att ha sett den här dokumentären vill jag åka till Japan och hälsa på Jiros resturang.
Alvklingan.
När jag bodde hemma hos mina föräldrar i Visby hade jag en lässtol. Förmodligen köpt på ikea. Den hade slitet vitt syntetläder och var av en modell som gungade lite. Den hade jag inklämd i ett hörn nära en av mina högtalare så jag kunde lyssna på musik samtidigt som jag läste. Jag kom att tänka på min stol och mitt gamla rum när jag läste Nick Perumovs bok Alvklingan.
Det var avlastande att läsa en hederlig fantasybok där dvärgar är dvärgar och orker är orker. Jag visste exakt var saker och ting hade sin plats när jag började läsa. Jag slapp att sätta mig in i politiska system och konstiga världar; jag var tillbaka i Midgård. Japp, dett är fortsättningen på J.R.R. Tolkiens omåttligt populära trilogi om härskarringen. Boken utspelar sig trehundra år efter Mordors fall. Alverna har rest till de grå hamnarna. Kvar är resten av världen och den magiska kraften har nästan försvunnit. I Morias djup rör sig något mörkt och dvärgarna har flytt till andra berg eller begett sig till människornas städer. I öster samlas orker och rövare under en ny herre.
Hobbiten Folco och Dvärgen Thorin beger sig ut på en resa för att ta reda på vad som egentligen händer i Moria. De går ut på äventyr!
Alvklingan är en fantasybok som ger en beskrivning av en grå värld. Ett Midgård som är påväg nedåt. När jag läser boken framstår ingen av karaktärerna som perfekt, alla har sin skavanker. Det gillar jag. Den här boken ger också en bra inledning till de följande två böckerna som håller på att översättas till svenska och jag hoppas det blir lite mer fart i uppföljarna. Boken är välskriven och man sätter sig in i den snabbt. Men den är ojämn i sitt upplägg och boken skulle slutat cirka 150 sidor innan det egentliga slutet.
Nu väntar jag bara på att kunna drömma mig tillbaka till mitt pojkrum igen och den där slitna stolen.
The dark knight rises.
The Dan sade en bra sak senast jag var hos honom. Han sade att nästa Batmanfilm aldrig kommer kunna leva upp till hypen. Det gjorde den helle inte, men det är ändå en jäkligt bra film.
Filmen utspelar sig åtta år efter förra filmen och Batman har dragit sig tillbaka. Men som en räddare i nöden kommer Bane till Gotham och vill förstöra staden för att avsluta Raz al'Guls verk. Batman måste rycka ut för att rädda staden och rädda alla han håller nära och kära.
The Dark Knight rises är lite annorlunda i det mån att den är mer karaktärsdriven än de tidigare två filmerna. Man får inte se Batman så mycket, och inte Bane för den delen heller. Det är mer Bruce Wayne som har problem med sig själv som han måste komma över. Men fortfarande en mycket bra film.
Ingen superhjältefilm är bättre än sin skurk och i det här fallet är det Bane som är huvudondingen. Han gör ett bra jobb. Han låter som Sean Connery, men av någon skum anledning passar det. Tyvärr bara så är han inte med så mycket. Till skillnad från Jokern som fick ganska långa dialoger och tid framför kameran. Ett stort plus är att han ger Batman en jäkla massa stryk, det var vackert.
Den bästa karaktären i filmen var faktiskt Catwoman. Det är sällan man ser kvinnliga superhjältar som inte har konstant pms. Hon gör ett bra jobb. Sågblad på klackskor är coolt.
Filmer lider av ojämn takt och lite smålustig tidsaspekt på sin ställen men på det stora hela en mycket bra film och jag är glad att Nolan inte kommer göra fler Batmanfilmer.
/Johan
Dear Esther.
En av anledningarna till att jag spelar data och tv-spel är för att ha roligt. Detta argument skulle kunna låta lite motsägelsefullt då jag plågar mig själv med spel som Dark Souls och Amnesia: Dark descent. Men de spelen har sin charm också. En annan anledning är att jag har svårt att se på teve. När jag tittar på teve känner jag mig passiv, min hjärna går liksom ned i något som kan kallas dvala. Jag gillar inte det. När jag spelar spel blir jag mer aktiv och jag måste fokusera och tänka på ett helt annat sätt. Jag har helt enkelt roligare när jag spelar spel.
Dear Esther är inte roligt.
Tack vare The Dan så har jag tvingat mig igenom ett av de tråkigaste spelen som finns. Spelet går ut på att man har hamnat på en ö som liknar Gotland och där går man runt. Det händer inget. Missförstå mig inte, jag gillar gillar långsamma spel med tät stämning som Myst, Flower, Flow och Journey. Jag tycker också att den här typen av spel är ett väldigt välkommt avbrott från alla spel där man spelar en amerikansk soldat som mejar ned nazirobotzombier (eller araber) med sin M14b7 granatkastare samtidigt som ens enda svarta vän dör med fanan i handen.
Men Dear Esther är bara för tråkigt. Jag hade för hoppningar på att kunna göra något i spelet, men det kan man inte. Man kan inte ens hoppa eller springa vilket gör att det känns som att man spelar en kamera och inte en karaktär. Det enda man kan göra är att gå omkring på ön och vänta på att för höra nästa brev och hoppas på att spelet skall ta slut. Det skall tydlingen finnas en story här också om varför man är på ön och det enda jag fattade var något om en njursten och en bilolycka, resten blev lite suddigt då jag inte kunde sluta tänka på vad jag skulle köpa på ICA så fort spelet var klart.
Men vad är bra med spelet då? Dear Esther har trots allt fått mycket höga betyg på de flesta spelsiter. Grafiken är mycket bra. Allt ifrån grottorna, till stränderna till byggnaderna är väldigt välgjorda med mycket detaljer. Musiken är stämningsfull och väl värd att införskaffa istället för spelet. Vad som finns däremot är potential till något mycket bra. Jag hoppas att skaparna till Dear Esther gör ett spela som man kan spela nästa gång för då kan det bli riktigt intressant.
Kort sagt skulle man kunna kalla Dear Esther för en övandrings-simulator som egentligen skulle kunna vara en kortfilm istället.
Skrev jag att Dear Esther är tråkigt?
/Johan
Botanik, post-apokalyps och cyberpunk.
Botanicula.
Jag har blivit lite lätt kär i spelet Botanicula. Spelet är gjort av samma grupp som gav oss mästerverket Machinarium.
Jag kommer ha svårt att beskriva det här spelet då det är helt bisarrt. Man spelar en lök, eller ett frö, jag är lite osäker. Tillsammans med sina kompisar kvisten, svamparna och flyggrejen skall man rädda ett träd och dess invånare från en hemsk skuggvarelse som lever på att suga upp allt liv. Spelstilen är peka-klicka och trädet är fyllt av pussel som skall lösas och invånare som man kan hjälpa om man vill,
Som exempel på hur konstigt det här spelet är så måste man hjälpa en fiskare genom att hämta en mask åt honom. När man ger honom masken så fångar han en fisk och flyger iväg på den...
Man blir glad av att spela Botanicula. Musiken och grafiken är helt underbara och passar perfekt ihop. Det är inte svårt men kan ibland vara ganska ologiskt vilket gör att man som spelare ibland gissar sig till lösningar.
Botanicula klockar in på cirka 3-4 timmar och är värt vartenda öre.
Gemini Rue.
Regn, skäggstubb, grått, rockar, dystopisk framtid. Japp Det är cyberpunk. Gemini Rue är ett coolt spel med coola karaktärer. Man spelar en detektiv som skall leta reda på sin bror som har hamnat i trångmål.
Spelet är bra med en intressant story. Spelet är inte så svårt men kan vara frustrerande under vissa partier, framför allt under striderna. Stämningen i spelet är mycket bra och man vill hela tiden fortsätta för att se vad som kommer hända härnäst.
Värt ett köp. Framförallt nu under rean på steam.
Earth Reborn.
The other Dan och jag spelade ett brädspel härom dagen som heter Earth Reborn. Det är ett spel designat för två till fyra spelare och man spelar mot varandra. Spelet kan beskrivas som en taktiskt militärspel där de olika sidorna skall uppfylla olika mål för att vinna.
Spelarna spelar igenom olika scenarion, vilka följer en story och utveklar reglerna allt eftersom man spelar. Första scenariot får man lära sig de absoluta grunderna medan i nästa scenario får man lära sig andra regler. Jag gillar den idéen och den är logisk och pedagogisk istället för att helt enkelt slänga alla regler på spelarna direkt.
Spelet är inte utan sina fel. Bakgrunden till spelet är fjantig som attan. Karaktärerna är så kliché att man nästan gråter och spelplanen tar ett halvår att förbereda inför varje omgång. Det är mycket pill och grejande innan man kommer igång med själva spelandet.
Earth Reborn är kul och jag vill spela det mer.
/Johan
Luleå
Nu har jag varit långt uppe i vårat avlånga land och besökt Jennys släkt. Det var mycket trevligt. Staden var mindre än vad jag hade väntat mig men ganska hemtrevlig på ett norrländskt vis. Jag besökte biblioteket, det var vackert med en himla fin utsikt! Vad jag tyckte var mest intressant med staden var kyrkbyn. Där hade jag gärna stannat lite längre och tagit reda på mer.
Förutom att åka runt i Luleå och kolla så åt jag mat, bland annat hamburgare från Frasses, och läste ut en bok. Det var synd att vädret var lite halvdant annars hade det nog funnits tillfälle till att bada.
Det var kul att besöka Luleå och jag hoppas att jag åker dit fler gånger.
Kort inlägg den här gången!
/Johan
Lite smått och gott.
The company of the dead
Jag var lite skeptisk när jag köpte boken, men vid avsaknad av bättre vetande köpte jag ändå Kowalskis bok The company of the dead. Anledningen till min skeptisism var att boken innehåller tidsresor. Enligt min erfarenhet blir tidsresor i böcker och filmer oftast väldigt förvirrande och innehåller inte sällan en hel del paradoxer. Ett exempel på detta är Terminatorfilmerna.
Den här gången är Titanic i centrum då en halvgalen doktor Wells lyckas få tag på en tidsmaskin åker tillbaka i tiden och börjar ändra om historien, men något går fel. Han åker tillbaka fler gånger och försöker rätta till vad han har ställt till med, bland annat att försöka rädda skeppet Titanic från att sjunka och på så sätt rädda livet på en massa inflytelserika personer som gick under. Men som i alla tidsresor så får man inte ändra något, för vem vet vad som kommer hända i framtiden?
Framtiden är blek. USA finns inte och ägs istället till stora delar av Tyskland och Japan som i princip äger resten av världen. Mitt i allt detta får vi stifta bekantskap av Joseph Kennedy som vill ställa historien till rätta och på så sätt låta ett förenat USA växa fram. Till sin hjälp har han tidsmaskinen men också ett gäng hantlangare.
Boken är riktigt bra. Spännande rakt igenom och världen Kowalski har byggt upp är intressant. Varför han valde att fokusera just vid Titanic vet jag inte ännu, men jag antar att det funkar. Vid slutet av boken finns det många trådar som inte har knutits ihop och det är uppenbart att han kommer skriva mer som utspelar sig i samma värld.
Mycket bra bok, rekommenderas starkt.
The king of vagabonds.
Andra delen i The baroque cycle, skriven av Neal Stephenson. I första boken fick vi följa rika människor och intellektuella som rör sig i olika hov och konspirerar med och mot varandra. I denna andra del får vi följa den mycket fattiga Jack Shaftoe som vill hitta rikedomar genom att vara en kanalje. Han tar värvning inom den engelska armén som hyrsvärd och lyckas på något vänster vara med om slaget vid Wien. Där räddar han Eliza som tillsammans med honom skall försöka samla på sig ännu mer rikedomar. Denna sammanhållning spricker ganska snabbt då Jack har som ambition att samla ihop pengar till sina barn medan Eliza vill slå sig in i den finansiella världen.
Boken bygger på stora delar av Jacks och Elizas interaktion med varandra vilket gör att den här boken, till en början har en starkare röd tråd att följa än Quicksilver. Neal har i och med den här boken velat visa något annat än rika och knda människor vilket ger en skön paus och en annan vinkling på världen under 1600-talet. Den här boken går snabbare fram, händelserna löser av varandra snabbt och man tappar inte intresset även fast mot andra halvan av boken blir historien inte lika trolig längre.
Jag ser fram emot att läsa (lyssna på) nästa del.
Call of Cthulhu
För en vecka sedan var jag hemma hos The Dan och spelade Call of Cthulhu tillsammans med Andreas. Det var kul, mycket kul. Jag gillar det rollspelet och hela mystiken som är uppbyggt runt det som händer i spelet. Dödligheten bland karaktärerna i detta spela är överhängande och det är inte helt ovanligt att en eller alla karaktärer dör under en spelkväll. Den här gången var det Andreas karaktär som fick bita i det sura äpplet så nästa gång är det nog min tur.
Hoppas det går bättre nästa gång för oss. Och det vore ju kul att spela lite längre äventyr så man hinner få en känsla för karaktären innan man måste göra en ny.
/Johan
Game of thrones
Efter en underbar dag tillsammans med min vän Jens och hans teve så har jag äntligen sett hela den andra sänsongen av Game of thrones. Jag tänkte att jag skulle sitta och räkna bröst. Det är nämligen så att serien har blivit känd för alla kvinnor som visar sin barm för kameran. Jag skulle kunna jämföra Game of thrones med Rome i den aspekten.
Jag tappade räkningen under andra avsnittet.
Förutom bröst så har den andra säsongen flera ljupunkter. Den är välgjord och känns tightare och mer lättföljd än första säsongen även fast det kan vara väldigt många namn som man måste hålla reda på. Varje avsnitt är spännande och tempot är bra även om delarna som handlar om Daenerys är ganska så onödiga och inte så viktiga för serien, men jag förstår varför hon är med. Skådespelarna är bra, eftekterna är okej. Men den är spännande och man får snabbt sin favoritkaraktärer som man hejar på.
För er läsare som inte vet vad Game of thrones är så skall jag berätta. Game of Thrones är en teveserie baserad på George R.R. Martins mycket populära fantasy bokserie A song of ice and fire. Den är inte färdigskriven ännu och lär fortsätta i all evighet. Teveserien är inne på sin andra säsong och den tredje kommer komma ut nästa vår.
Vad är inte så bra med serien då? Ibland, som är fantasyns stora problem när den visas på film eller i serier, så känns den lite töntig. Jag gillar heller inte hur serieskaparna framställer Joffrey som kung då han inte har några bra kvalitéer alls. Det är så uppenbart att han skall vara seriens nazist eller kejsar Nero, fast sämre. Jag finner detta konstigt då alla andra karaktärer i filmen har både bra och dåliga sidor vilket gör att de hamnar i en gråzon. Joffreys zon är helt och hållet svart.
En mycket bra serie än så länge. Jag hopppas bara att de inte gör fler än fyra säsonger.
/Johan
