The Cat Lady och lite annat.
The Cat Lady.
Jahopp, om man inte är deprimerad innan man har spelat The Cat Lady så blir man det under spelets gång.
The Cat Lady är ett pekaklicka-spel som handlar om Susan. Hon begår självmord men får en andra chans till livet av en elak kvinna som vill att hon skall döda fem personer. Spelet är sedan en spiral av mörker, massmord, blod, och mer mörker. Spelet är en blandning av klassiska pusselspel samt alla möjliga skräckfilmer och spel. Det är lågmält och mer otrevligt än läskigt. Jag hoppade bara till en gång under hela spelet.
Grafiken är udda, men passar in himla bra. Ljudet, musiken och röstskådespeleriet är av varierande kvalité men det stör inte upplevelsen. Spelet är inte svårt eller långt, men vissa pussel var ganska kluriga.
Gillar du pekaklicka-spel och ond bråd död så är spelet för dig.
The Colour of steel.
Bra fantasybok av K.J. Parker.
Mycket fäktning och detaljerade beskrivningar om byggandet av saker sammanfattar den här boken på ett konkret sätt, tycker jag. Inte så mycket mer att säga egentligen. Gillar man K.J. Parkers andra verk så kommer man gilla den här också.
Oblivion.
Den här filmen faller in i kategorin "Bimbofilm." Det är en kategori som jag stolt kan säga har kommit på och som tyvärr har blivit vanligare. Filmer som är snygga men dumma passar in här. Oblivion är inget undantag.
Efter ett krig men utomjordingar har Jorden lämnats i princip förstörd förutom några kvarvarande utomjordingar, Tom Cruise och en tjej. Tom Cruise och tjejen jobbar för mänskligheten och ser till att deras stridsdrönare fungerar. Men sjlvklart så är allt inte helt rätt och Tom Cruise får onda aningar.
Detta är en film där skaparna har lagt mycket energi på det estetiska men inte på så mycket annat. Vid flera tillfällen blir det spännande men det är som om handlingen aldrig riktigt tar tag i de delar som är bra och gör dem till något som skulle kunna putta filmen till att vara något extra. Istället får vi en film som inte vågar och som håller sig till säkra kort vilket gör att filmen blir en generisk amerikansk sci-fi med snygga bröst men ingen hjärna.
/Johan
Argh! Jag är död i rymden för tredje gången.
Dead Space 3 alltså. Det är ett bra spel men ändå inte.
Isaac Clarke har det inte lätt. Han är jagad av religiösa fanatiker, av necromorphs, plus att hans flickvän med den fina brösten har hittat en ny kille. Han är den enda som vet hur man skall förstöra obeliskerna som styr necromorpherna och på så sätt rädda mänskligheten. Hans förra flickvän (hon med de fina brösten) och hennes nya kille, letar upp Clarke och vill att han skall rädda alla människor. Isaac säger motviligt ja och det tar inte lång tid föränn skjutandet börjar. Isaac och hans kompanjoner åker till planeten där den stora obelisken skall finnas och de märker att något har gått fel.
Det är typ hela handlingen. Som spelare är heller inte handlingen något man bryr sig om för man hinner aldrig riktigt stanna upp och fundera då det krälar med necromorpher i varje hörn. Jag menar verkligen varje hörn...
Förutom att man nu kan spela hela spelet med en kompis så har EA, jag menar Viceral, skapat ett byggsystem där spelaren kan hitta saker som man kan bygga om till andra saker, som vapen, ammo, medkits och så vidre. Båda dessa delare är ganska onödiga och gör inte att spelet blir bättre, endast längre. Spelet är annars väldigt välgjort på de flesta områdena och detta spel är mer inriktat på action jämfört med tvåan som inte riktigt verkade veta om det ville vara läskigt eller bara pang pang.
Däremot är det två saker som jag störde mig på under hela spelet. Ett: Dead Space 3 är grymt förutsägbart. Finns det ventilationsöppningar i rummet kommer det komma fiender därifrån. Finns det knappar eller annat så kommer det komma fiender när du trycker på den. Det är så förutsägbart att det är skrattretande.
Två: Musiken. Musiken är så jäkla irriterande. Det är som om Beethoven, John Williams och någon med ADHD och hörselproblem har gjort musiken. Så fort det kommer fiender så skruvas volymen upp till max och det känns som en hel orkester sitter i vardagsrummet med dig med stråkarna precis intill dina öron. Det är inte läskigt, bara irriterande.
Jo, jag vet att Beethoven hade dålig hörsel så jag antar att mitt skämt var ganska dåligt.
Dead Space 3 är ett helt okej actionspel som nog hade varit roligt att spela med en kompis. Jag hade kul när jag spelade det själv, men det blir inte mer än okej. Största anledningen till att jag tycker spelet är okej är miljöerna. Jag är som bekant en sucker för elak sci-fi med mörka korridorer. Gillar man inte det så borde man nog skippa det här spelet.
Skyrim nästa?
/Johan
Bioshock i evighet.
Det är spelet alla har pratat om. Det är spelet som har alla har hyllat. Självklart blir jag lite skeptisk, men himla intresserad, det är ju det senaste Bioshock-spelet Bioshock Infinite.
Bioshock Infinite är i grund och botten ett simpelt spel. Det är ett fps där spelmekaniken fungerar bra, även fast den kanske inte är särskilt nyskapande. Vad spelets styrka ligger i är inte actionscenerna utan i allt annat. Miljöerna är hur häftiga som helst. Karaktärerna är intressanta, handlingen är medryckande. Kort sagt: Bioshock Infinite är ett himla bra spel. Det märks att spelskaparna har brytt sig om det här spelet på alla plan.
Spelet handlar om en man vid namn Booker Dewitt. Han skall åka till den flygande staden Columbia för att hämta en kvinna vid namn Elizabeth. Detta för att kunna betala tillbaka sina skulder. Året är 1912. Columbia är en flygande stad som leds av en man som kalla Profeten. Istället för vara en del av USA så har staden dragit sig tillbaka upp mot skyarna där de kan utöva sin utopiska dröm om en stad som är renrasig och där man tillber USAs grundare. Ni vet, de där som är uthuggna i Mount Rushmore.
Väl uppe i paradiset ser Booker hur allt inte är som det skall vara. Rasismen frodas och annat som inte är så trevligt gör sig tillkänna. Det tar inte lång tid föränn Booker hamnar i trubbel och måste kämpa för att tas sig själv och Elizabeth där ifrån.
När jag spelar det här spelet vill jag vandra runt och uppleva allt som händer. Se alla detaljer, lyssna på alla musik. Vad spelet gör otroligt bra är hur allt funkar mellan Booker och Elizabeth. Det blir aldrig något tråkigt skydda-uppdrag där spelaren sliter sitt hår i frustration. Däremot tycker jag att det var för mycket action. Jag ville uppleva mer om handlingen, få chansen att upptäcka staden och suga in stämningen. Istället möts jag av horder av fiender. Det blir lätt enformigt.
Det är alla actionsekvenser som håller spelet tillbaka från att bli stilbildande och den där totala inlevelsen som infann sig i de tidigare "Shock-spelen" vill inte riktigt dyka upp.
/Johan
P.S.
Här är den utlovade stringbilden till The Dan.
D.S.
