Döden har varit i mina tankar ganska ofta på senare tid. Döden har varit som en skugga över mitt sinne. Den har hela tiden påmint (finns det ett sådant ord?) om de viktiga frågorna: när tar allt slut? Vad händer sedan? Var det värt det?
De senaste två veckorna har jag pressat mig igenom spelet Darksiders 2. Det är ett actionspel med rollspelselement där man spelar Döden. Har är en av apokalypsens fyra ryttare. Däremot har spelskaparna inte riktigt läst uppenbarelseboken så noga för de andra ryttarna är enligt dem krig, konflikt (strife) och ilska (fury). Svält och pest är kanske svåra att basera framtida spel på.
Nåja. Döden alltså. Han är en muskelknutte som är en hejare på att svinga liar och döda monster. Han har gett sig ut på ett uppdrag för att rädda sin bror Krig som hamnade i spörsmål i första Darksiders. Döden måste bege sig till The Tree of Life och i hans väg står en massa elakingar ivägen. Han skall till trädet för att rädda Krig men också för att återuppliva mänskligheten som gick under i det första spelet. Det är typ hela handlingen. Darksiders två utspelar sig till stora delar i The Forgelands där gigantiska skottska dvärgar bor. Det är dessa skottska dvärga som bygger saker, bland annat vapen och golems. Än så länge är spelet kul. Den andra delen utspelar sig i dödsriket.
I dödsriket börjar spelet krakelera i fogarna och logiken håller inte riktigt. Du spelar Döden med stort D. Dödsriket borde vara en plats som han äger. Han borde kunna gå in med en död bikinibrud under varje arm, säga till alla vad han behöver och ge order, like a boss! Men nej. Döden möts ständigt av skepsis, bland annat från de som bor i dödsriket. Döden är en av apokalypsens fyra ryttare, han borde få lite mer respekt.
I den tredje och sista delen hoppar man runt mellan olika ställen, bland annat jorden, samt något som skulle kunna vara himmlen och något som skulle kunna vara helvetet. Vid den här tidpunkten hade jag tappat allt intresse för spelet.
En anledning till att jag föredrar att spela tevespel framför att se en film är att jag får göra något. Jag får tänka och agera. Min hjärna känns mer aktiv än om jag skulle sitta och inte göra något alls framför en zombiefilm. Darksiders 2 har en förmåga att ta ifrån spelaren kontrollen när tuffa saker händer. Som när Döden rider ned längst en jätte orm som flyger genom luften för att nå skeppet den drar på. Jag får se en filmsnutt samtidigt som jag undrar: "Wow, vad kul det där ser ut att vara! När får jag göra något liknande?" Aldrig. Spelskaparna har inte vågat ta risker, vilket är synd för det gör spelet ganska tråkigt.
Jag började spela Darksiders 2 på svåraste svårighetsgraden men bytte till normal efter runt halva spelet. Dels insåg jag att spelet inte är baserat så mycket på färdighet utan istället hur bra utrustning man har. Den andra anledningen till att jag ändrade svårighetsgrad var att spelet var tråkigt. Jag orkade inte hålla på att dö med jämna mellanrum. Jag hade spelat runt 22 timmar när jag klarade spelet och då gjorde jag knappt några sidouppdrag. Det kändes som om det var dubbelt så långt. Darksiders 2 är för långt. Alla uppdrag man får är alltid uppdelade i flera sektioner. Skall man skaffa en nyckel måste man ha tre delar för kunna bygga ihop nyckeln. Skall man hämta ett svärd har det såklart gått sönder i tre delar, osv. Man har fyllt spelet med så mycket onödigt att det bara blir drygt att spela. Vid slutet kändes det mer som ett jobb än ett nöje.
Musiken är bra iallafall! Och röstskådespeleriet är bra. Själva spelmekaniken är helt okej men det klassiska problemet med kameran kvarstår och i vissa strider har man ingen koll på vad som händer.
Svaren på frågorna då? När tar allt slut? Efter tjugo timmars spelande. Det halva hade varit bättre. Vad händer sedan? New game +. Var det värt det? Nja.
