Netrunner. Death Angel.
Android: Netrunner.
Okej. Netrunner är ett kortspel baserat på det kända och roliga brädspelet Android. Det utspelar sig i en dystopisk framtid där elaka, gigantiska företag styr världen och gör så att det mesta är ganska orättvist. Lite som det är i världen just nu. Och likt idag så finns det hackare som vill åt företagens information för att...Jag vet faktiskt inte riktigt varför hackarna skulle vilja bråka med företagen, men men, så är spelet.
I Netrunner spelar en spalre hackarna och den andra spelar ett företag. För att vinna spelet måste man få sju poäng. Företaget får det genom att forska fram agendor och hackaren får poäng genom att hacka sig in till agendorna och stjäla dem. Företaget kan sätta upp brandväggar och annat för att skydda sig och hackaren kan installera bättre program som hjälper till vid själva hackandet.
Spelet har många fler nyanser än så, men de orkar jag inte skriva om. Netrunner är jäkligt kul. Det är taktiskt och smart och spännande. Det gäller att man kan lura sin motspelare för att vinna. Ett misstag kan kosta en segern.
Korten är an hög kvalité och bilderna är ursnygga, vilket sätter en bra stämning. Reglerna var faktiskt förvånansvärt enkla, men första spelomgången var lite seg ibland på grund av allt bläddrande men tillslut föll det mesta på plats.
Coolt spel. Skall spelas mera.
Space Hulk: Death Angel
Detta spel förvånade mig faktiskt. Boxen är inte alls imponerande och den innehåller inte alls mycket saker. Men som en person en gång sade: "Det är inte storleken som räknas, det är innehållet som spelar roll." Spelet är alltså en kortspelsversion av Space Hulk. Det är för en till sex spelare. Man spelar en grupp space marines som måste sammarbeta mot de slemmiga genestealers. För att vinna skall man ta sig till slutet av alla mörka gång man färdas igenom.
Det låter lätt? Oh no, det är det inte! Efter första rundan skrockade jag och The Dan högt och undrade om vi helt enkelt bara var bäst eller om spelet var enkelt. En runda efter det började vi bita på naglarna då vi insåg att det skulle bli svårt, mycket svårt, att vinna. Vi vann inte. Spelet är taktiskt och misstag förföljer en genom spelet.
Spelet var ganska svårt att komma in i. Inte för att det är krångligt utan för att regelboken är skriven på ett fruktansvärt sätt. Den är mycket svår att följa. Vilket är synd för det gör att förvirring uppstår och första omgången blir hattig som attan. Men Låt inte detta hålla er tillbaka! Köp det här spelet. Sitt ned med era kompisar och bli kallsvettiga när ni inser att era space marines bara är mat för rymdvarelser.
/Johan
Back from the dead.
Efter ett semesteruppehåll så är jag nu tillbaka till min blogg! Det ni! Så som ni har väntat på att få läsa mina vackra ord för att förgylla eran annars grå tillvaro. Nåja. Jag tänkte bryta min tystnad med att skriva om två ganska dåliga filmer.
Without further ado...
The Colony.
Hela världen har drabbats av förkylning. Tydligen dödade förkylningen i princip hela jordens befolkning samtidigt som nästa istid slog in och täckte hela jorden i snö och is. De få överlevande lever kvar i underjorden där de lever på svältgränsen.
Detta är en dum film. The Colony är en såndär film som man helst vill slippa se. När jag såg den undrade jag varför Lawrence Fishbourne har en av rollerna. Han är ju en bra skådespelare, och känd. Nåja, jag antar att han har ont om pengar eller något.
I The colony får vi följa en grupp personer som skall vandra en bit för att hjälpa sina grannar. När de kommer dit så har grannarna såklart blivit kannibaler och samtidigt blivigt galna av någon anledning. Vad som följer är en ganska oinspirerad film som jag har sett flera gånger förut.
Det är kul att se i framtiden när allt har gått åt skogen så har kvinnorna fortfarande kvar smink och schampoo...
Frankenstein's army.
Andra världskriget. Ryssarna har lyckats vända stridslyckan till deras favör och nu påväg in i Tyskland. Vi får följa en grupp soldater som får in ett nödanrop på radion från en annan rysk grupp. De springer till koordinaterna för att upptäcka att det inte alls var några ryska soldater i nöd där, utan istället så kommer de till ett ställe där en galen doktor utför experiment på människor för att göra supersoldater. Dessa supersoldater är en blandning av människa och maskin, och ser ganska elaka ut.
Frankenstein's army är en sådan där film där vi får se den ur en av karaktärernas perspektiv, då han håller en kamera. Lite irriterande, men samtidigt är det också en av de få sakerna som funkar i den här filmen. Karaktären som håller i kameran har faktiskt en anledning till det. Det andra som funkar är monsterna (stavning?). De är ganska coola, och lite udda.
Filmen i sig skriker lågbudget. Ibland på ett dåligt sätt, ibland på ett bra sätt. Den förnyar inte genren på något sätt. Generisk film om folk som blir nedjagade en och en av hemska, men ganska coola, monster.
/Johan
The Last of us.
The Last of us.
Då har jag spelat igenom det där spelet som alla spelkritiker har höjt till skyarna som denna generations bästa spel, och jag är nästan beredd att hålla med dem. Nästan. Spelet är ett tredje persons-actionspel som utspelar sig i en "efter katastrofen" framtid. En hemskt svampinfektion har dödat eller gjort om större delen av jordens befolkning till aggresiva zombieliknande varselser. Resten av människorna försöker överleva på lite olika sätt. Bla bla bla. Själva överliggande temat är inte särskilt annorlunda från något annat zombiespel. Men det är lite kul med svampar istället för zombies.
Nåja. Spelet handlar om Joel och Ellie som måste bege sig på en resa genom USA för att nå ett labratorium där det förmodade botemedlet mot svampinfektionen skall utvecklas med hjälp av Ellies blod, då hon är immun mot infektionen. Vad det här spelet gör rätt och vad det vinner på är karaktärerna och hur levande de gör spelet och handlingen. Spelskaparna har lyckats med bedriften att sätta Ellie och Joel i centrum och inte zombiesarna (är det ett ord?). Miljöerna är underbara, musiken och röstskådespeleriet är perfekt. Ellie är en karaktär som jag tycker är helt underbar, samtidigt som Joel faller in i den klassiska tysta starke mannen-klichén.
Allt är väldigt personligt och närgånget. Våldet är brutalt utan att det blir splatter. Som spelare så vill man verkligen att det skall gå bra för Joel och Ellie. Under actionsekvenserna finns det ofta ett alternativ att smyga sig fram och vara listig istället för att gå guns blazing.
Nackdelar med spelet finns, men de är få. Multiplayer känns lite ditsatt. Enligt mig kunde de skippat det. Ofta kan man räkna ut när det skall bli action då miljöerna är fulla med midjehöga skydd att gömma sig bakom. Storyn överlag är kanske lite väl typisk för efter apokalypsenspel, men det räddas av spänningen och karaktärerna.
Om du har ett Playstation 3 och gillar spel som har en mogen handling där karaktärerna i centrum så skall du köpa detta spel. Även om du bara spelar igenom det en gång så är det ett spel som kommer vara ett av det där som stannar med dig.
/Johan
Fettklumpen är nu borta.
Skyrim
Jo, jag är sent ute med det här spelet. Men nu har jag äntligen klarat det. Eller ja, kanske, typ?
Skyrim är ett "rollspel" i en öppen värld där man iklär sig rollen som dragonborn. En person vars öde det är att döda drakar och bland annat döda drakarnas chef Alduin. Och det är faktiskt handlingen till själva grunddelen av spelet. Eftersom att det är en öppen värld så kan man göra en massa annat: bli tjuv, bli magiker, bli krigare, bli en bard, gifta sig, skaffa hus, smida saker och en massa annat.
Jag skulle vilja likna spelet som en otroligt stor vattenpöl. Det finns en massa saker att göra som faktiskt ofta är väldigt kul. Spelet suger tag i en och drar in en i en fantasymiljö som är svårslagen då stämningen är tät, miljöerna är fina och musiken är underbar. Problemet är bara det att världen inte är särkilt djup. Det går liksom bara att skrapa på ytan, och många av uppdragen är i princip likadana: prata med någon, gå till ett ställe, gå till ett annat ställe, gå ned i en grotta där det finns ondingar, döda ondingarna. Men vissa av uppdragen är riktigt kul och det märks när spelskaparna har gjort något annat än att gå på standarduppdrag för att skapa något speciellt. De guldkornen får man däremot leta efter.
Spelet dras också med mycket buggar samt vad jag skulle tro en hel del slarv. Mycket av det som presenteras verkar helt enkelt oslipat och bara dåligt. Många animationer är kassa, röstskådespeleriet är oinspererat och så vidare. Vid ett flertal tillfällen hängde sig spelet, sparfiler försvann eller gick sönder, uppdrag gick inte att klara på grund av buggar.
Men det värsta är att när jag hade "klarat" spelet så infann sig en tjänsla av "Jahopp. Vad gör jag nu?" Istället för att jag gladeligen kunde ställa in spelet i min spelsamling och kanske återuppta det senare. Vilket är synd. Jag hade hellre sett en mindre men djupare vattenpöl. Det enda bra som har kommit ur detta är det faktum att fettklumpen i min spelhög nu är borta och jag kan börja på något annat.
/Johan
Jo, jag är sent ute med det här spelet. Men nu har jag äntligen klarat det. Eller ja, kanske, typ?
Skyrim är ett "rollspel" i en öppen värld där man iklär sig rollen som dragonborn. En person vars öde det är att döda drakar och bland annat döda drakarnas chef Alduin. Och det är faktiskt handlingen till själva grunddelen av spelet. Eftersom att det är en öppen värld så kan man göra en massa annat: bli tjuv, bli magiker, bli krigare, bli en bard, gifta sig, skaffa hus, smida saker och en massa annat.
Jag skulle vilja likna spelet som en otroligt stor vattenpöl. Det finns en massa saker att göra som faktiskt ofta är väldigt kul. Spelet suger tag i en och drar in en i en fantasymiljö som är svårslagen då stämningen är tät, miljöerna är fina och musiken är underbar. Problemet är bara det att världen inte är särkilt djup. Det går liksom bara att skrapa på ytan, och många av uppdragen är i princip likadana: prata med någon, gå till ett ställe, gå till ett annat ställe, gå ned i en grotta där det finns ondingar, döda ondingarna. Men vissa av uppdragen är riktigt kul och det märks när spelskaparna har gjort något annat än att gå på standarduppdrag för att skapa något speciellt. De guldkornen får man däremot leta efter.
Spelet dras också med mycket buggar samt vad jag skulle tro en hel del slarv. Mycket av det som presenteras verkar helt enkelt oslipat och bara dåligt. Många animationer är kassa, röstskådespeleriet är oinspererat och så vidare. Vid ett flertal tillfällen hängde sig spelet, sparfiler försvann eller gick sönder, uppdrag gick inte att klara på grund av buggar.
Men det värsta är att när jag hade "klarat" spelet så infann sig en tjänsla av "Jahopp. Vad gör jag nu?" Istället för att jag gladeligen kunde ställa in spelet i min spelsamling och kanske återuppta det senare. Vilket är synd. Jag hade hellre sett en mindre men djupare vattenpöl. Det enda bra som har kommit ur detta är det faktum att fettklumpen i min spelhög nu är borta och jag kan börja på något annat.
/Johan
Socialist, javisst! Eller?
Market Forces.
Efter starka påtryckningar och hot från The Dan, lånade jag Richard Morgans bok Market Forces. Richard Morgan är en himla bra författare, han vet hur man skriver intensiva scener och passager som är lättförståliga (är dett ett ord?). Hans böcker skulle troligtvis bli ganska bra filmer.
Market Forces handlar om en man vid namn Chris Faulkner. Han har fått ett jobb på ett företag som hanterar konflikter runt om i världen. Man skulle kunna säga att de outsourcar krig. Och ersätter storskaliga konflikter med mindre, mer kontrolerbara bildueller. Japp. Istllet för att kriga så utmanar olika företag varandra på bildueller, där de skall meja ned varandra. Det är iallafall tanken. Självklart så pågår det en heldel skumraskaffärer vid sidan av. För vilket företag är fritt från korruption?
Vi får följa Chris om hur han blir mer och mer inblandad i sitt nya jobb. Om hur han förlorar sin norska mekanikerfru och hur råare och allmänt elakare han måste bli för att klättra till toppen.
Det är ingen hemlighet att Richard Morgan tycker den "nordiska modellen" är mycket bättre än den som finns i USA och Storbrittannien. I boken har Chris en norsk fru, han kör en en svensk bil (SAAB) och är emot mycket av det våld som privatiserade företag håller på med. För att kunna nå toppen måste man klättra över lik, byta ut sin fru och bli bitter. Vill man rädda världen och behålla sin fru och SAAB åker man till Norge. Nja Nu är det inte så enkelt, Richard Morgan slår lite åt alla håll. I en intressant del pratar en av Chris's kollegor om inkomstklyftor: Om det inte fanns några inkomstsklyftor vem skulle då vilja arbeta och göra basala saker som någon annan behöver?
Det är kul att läsa en bra bok som också försöker vara lite samhällskritisk. Handlingen går snabbt frammåt och det är inte många passager som är trista. Chris är porträtterad på ett bra sätt och man förstår varför han handlar som han gör.
Market Forces rekommenderas!
Iron Man 3
Jag har även varit på bio! Det ni! Jag var med The Other Dan och såg Iron Man 3. Nu är inte jag någon serietidningsläsare, men det känns som att den här filmen inte var så välgjord...Okej. Filmen var underhållande, rolig, och lätt att kolla på. Det hände saker hela tiden och effekterna var coola.
Däremot är den sjukt dum. Jag orkar inte skriva ned handlingen, för den är knasig. Plus att The Mandarin har man förstört.
Filmen kan, och bör, sammanfattas med ett ord: Facepalm.
/Johan
More tombs, less raiding, please!
Tomb Raider
Data och teve-spel har gått från att vara en i princip helt manlig hobby till att också älskas av kvinnor. Detta är bra, mycket bra på många sätt. Men det finns ett problem och det är att de flesta spel fortfarande är riktade mot män. Ett tydligt exempel på detta är i princip alla spel som har en stor produktionsbudget. Tack och lov börjar det komma ut spel som Tomb Raider, och om lite mindre en månad Remember Me, som jag har stora förhoppningar på.
Omstarten på Tomb Raider är en brutal saga om hur Lara Croft går från att vara en naiv ung kvinna till att bli en hårdför och självsäker överlevare. Hennes utveckling är intressant och välskriven och ovanligt mogen för att vara den här typen av spel.
Lara Croft och hennes kollegor är ute och letar efter en bortglömd japansk ö vid namn Yamatai. Där skall det tydligen ha funnits ett rike som leddes av en mytisk drottning. Det kommer en oväntad storm och de förliser. På ön finns det galna keppsbrutna soldater som gör livet surt för vårat gäng. För att överleva måste Lara göra diverse hemska saker som att skjuta rådjur och döda män.
Tomb Raider är ett bra spel. Det märks att spelskaparna har gjort sitt yttersta för att göra något nytt av Lara Croft och Tomb Raider. Spelmekaniken och upplägget är en blandning av Uncharted och Batman Arkham Asylum. Det vill säga en linjär story med delar som är ganska öppna för utforskning. Under spelets gång hittar man utrustning och får färdigheter som gör att man kan utforska mer och hitta hemligheter som inte gick att ta sig till tidigare.
Det är lite kul att spelet liknar Uncharted så mycket då Uncharted fick sin inspiration från de tidigare Tomb Raider spelen.
Lara Croft är en bra karaktär. Hon har personlighet och man har lyckats göra en kvinnlig huvudroll som inte är sexualiserad. De andra karaktärerna är däremot en grupp vandrande klichéer. Den ganska arga svarta kvinnan, maoriern som är stor och snäll och tror på spöken, nörden som är kär i Lara, Lara bästa vän som är till för att hamna i trubbel, den kändis kåta killen som föråder gruppen...Det finns fler karaktärer än så, men de lämnar ett tamt intryck.
Mitt enda stora klagomål gäller egentligen inte bara Tomb Raider som spel utan snarare actionspel i ren allmänhet. Varför måste man döda så himla många? Räknar man till antalet döda så är Lara Croft en av världshistoriens värsta massmördare. Det blir lite fånigt när Lara i början av spelet gråter och blir deppig efter att ha dödat en person i självförsvar, minuter senare börjar skjuta folk i huvudet med pil och båge. De där väldigt starka första två timmarna av spelet får inte samma effekt efter det.
Ett mycket bra spel helt enkelt. Det har sina stunder. Det är spännande och håller rakt igenom. Det klockar in på runt tolv timmar om man inte bryr sig om att leta alla hemligheter, då tar det nog ett par timmar till.
Hej hej Skyrim.
/Johan
KHAN!!!!!1!!!!111!!!!
Star Trek Into Darkness
Den andra av de nya Star Trek-filmerna har haft premiär. Den heter Star Trek into darkness. Varför den heter det vet jag inte. Den är varken mörk och den åker inte in någonstans (that's what she said).
Kirk är en cool kille som är poppis hos damerna. Han får till och med ha en threesome med två catgirls (highfive till honom), men efter ett misslyckat uppdrag blir han av med enterprise och blir förste officer på ett annat rymdskepp. Samtidigt dyker det upp en elak person vid namn Khan som vill döda federationens admiraler och officerare. Han lyckas nästan och Kirk är snabbt tillbaka i kaptensstolen.
Star Trek into darkness är en sci-fi pangpang-film med väldigt snygga effekter, bra skådespeleri och intressanta uniformer. Den är lite över två timmar lång men känns kortare, vilket är ett bra tecken med tanke på alla långdragna filmer som kommit ut på siståne. Den är spektakulär på så sätt att det hela tiden händer grejer som gör att man inte riktigt hinner tänka föränns det är över.
Och så fort man börjar tänka och fundera så krakelerar filmen.
Nu har aldrig Star Trek fallit in i kategorin "hard sf" och det är helt okej, för filmen är fortfarande bra. Men lite grejer får nog J.J. Abrams tänka på. Filmen kan delas in i två delar; den första delen som är den bästa, och den andra delen som blir sönderklippt. Under den första delen byggs allt upp, det är intressant, spännande, och allt det där. Under den andra halvan märks det att klippningen har gjorts med lite väl mycket bravado. Filmen börjar visa lite väl mycket hål för att det skall vara okej.
Kan man bortse från alla oförklarliga saker och den abrupta andra halvan av filmen så kommer man sitta klistrad i bion eller i soffan. Gillar man Star Trek så kommer man gilla den här.
/Johan
Män med muskler.
Betrayer.
Bok nummer 24 i historien om The Horus Heresy. Vid det här laget har jag förlorat allt hopp om att någonsin få läsa den här serien till slutet för jag kommer ha dött av hög ålder innan sista boken släpps. Men nu när jag har läst så här många böcker så är det lite sent att sluta, eller hur? Det som räddar de här böckerna är att de är lättlästa och vissa är riktigt bra. Även fast jag tycker de fyra första är de bästa.
Betrayer hade kunnat vara riktigt dålig, men den är faktiskt riktigt bra. Den handlar om rymdflottisterna World Eaters och deras tragiske ledare Angron. Boken tar upp deras steg ned mot avgrunden och hur de blir mer och mer fördärvade ju längre tiden går. Jag gillade att författaren gjorde Angron till så mycket mer än en arg kille med cybernetiska dreads och hur hans avundsjuka och förfall speglar av sig på de som han har nära. Tragiskt så det förslår.
Nu väntar jag bara på bok nummer 25...
Last Stand
Arnold har nu lämnat politiken för att ta upp sin skådespelarkarriär igen...
Filmen heter Last Stand och är en actionfilm om Arnold och hans poliser som skall skydda en liten stad på gränsen till Mexiko från en elak skurk. Skurken vill fly från USA men Arnold står ivägen. Det är typ handlingen.
Filmen är inte så bra.
Arnold är ju kul däremot och han har glimten i ögat, säger lite one liners, skjuter skurkar med diverse vapen och lyckas se ganska cool ut. Peter Stormare är med också och han spelar samma roll som han haft i 400 andra filmer. Resten av skådisarna är ganska platta.
Filmen försöker vara lättsam med skämt vid jämna mellanrum, men samtidigt är den förvånansvärt rå och brutal så den är lite delad.
Hyr den om du verkligen vill. Den är bättre än Hirokin iallafall.
/Johan
The Cat Lady och lite annat.
The Cat Lady.
Jahopp, om man inte är deprimerad innan man har spelat The Cat Lady så blir man det under spelets gång.
The Cat Lady är ett pekaklicka-spel som handlar om Susan. Hon begår självmord men får en andra chans till livet av en elak kvinna som vill att hon skall döda fem personer. Spelet är sedan en spiral av mörker, massmord, blod, och mer mörker. Spelet är en blandning av klassiska pusselspel samt alla möjliga skräckfilmer och spel. Det är lågmält och mer otrevligt än läskigt. Jag hoppade bara till en gång under hela spelet.
Grafiken är udda, men passar in himla bra. Ljudet, musiken och röstskådespeleriet är av varierande kvalité men det stör inte upplevelsen. Spelet är inte svårt eller långt, men vissa pussel var ganska kluriga.
Gillar du pekaklicka-spel och ond bråd död så är spelet för dig.
The Colour of steel.
Bra fantasybok av K.J. Parker.
Mycket fäktning och detaljerade beskrivningar om byggandet av saker sammanfattar den här boken på ett konkret sätt, tycker jag. Inte så mycket mer att säga egentligen. Gillar man K.J. Parkers andra verk så kommer man gilla den här också.
Oblivion.
Den här filmen faller in i kategorin "Bimbofilm." Det är en kategori som jag stolt kan säga har kommit på och som tyvärr har blivit vanligare. Filmer som är snygga men dumma passar in här. Oblivion är inget undantag.
Efter ett krig men utomjordingar har Jorden lämnats i princip förstörd förutom några kvarvarande utomjordingar, Tom Cruise och en tjej. Tom Cruise och tjejen jobbar för mänskligheten och ser till att deras stridsdrönare fungerar. Men sjlvklart så är allt inte helt rätt och Tom Cruise får onda aningar.
Detta är en film där skaparna har lagt mycket energi på det estetiska men inte på så mycket annat. Vid flera tillfällen blir det spännande men det är som om handlingen aldrig riktigt tar tag i de delar som är bra och gör dem till något som skulle kunna putta filmen till att vara något extra. Istället får vi en film som inte vågar och som håller sig till säkra kort vilket gör att filmen blir en generisk amerikansk sci-fi med snygga bröst men ingen hjärna.
/Johan
Argh! Jag är död i rymden för tredje gången.
Dead Space 3 alltså. Det är ett bra spel men ändå inte.
Isaac Clarke har det inte lätt. Han är jagad av religiösa fanatiker, av necromorphs, plus att hans flickvän med den fina brösten har hittat en ny kille. Han är den enda som vet hur man skall förstöra obeliskerna som styr necromorpherna och på så sätt rädda mänskligheten. Hans förra flickvän (hon med de fina brösten) och hennes nya kille, letar upp Clarke och vill att han skall rädda alla människor. Isaac säger motviligt ja och det tar inte lång tid föränn skjutandet börjar. Isaac och hans kompanjoner åker till planeten där den stora obelisken skall finnas och de märker att något har gått fel.
Det är typ hela handlingen. Som spelare är heller inte handlingen något man bryr sig om för man hinner aldrig riktigt stanna upp och fundera då det krälar med necromorpher i varje hörn. Jag menar verkligen varje hörn...
Förutom att man nu kan spela hela spelet med en kompis så har EA, jag menar Viceral, skapat ett byggsystem där spelaren kan hitta saker som man kan bygga om till andra saker, som vapen, ammo, medkits och så vidre. Båda dessa delare är ganska onödiga och gör inte att spelet blir bättre, endast längre. Spelet är annars väldigt välgjort på de flesta områdena och detta spel är mer inriktat på action jämfört med tvåan som inte riktigt verkade veta om det ville vara läskigt eller bara pang pang.
Däremot är det två saker som jag störde mig på under hela spelet. Ett: Dead Space 3 är grymt förutsägbart. Finns det ventilationsöppningar i rummet kommer det komma fiender därifrån. Finns det knappar eller annat så kommer det komma fiender när du trycker på den. Det är så förutsägbart att det är skrattretande.
Två: Musiken. Musiken är så jäkla irriterande. Det är som om Beethoven, John Williams och någon med ADHD och hörselproblem har gjort musiken. Så fort det kommer fiender så skruvas volymen upp till max och det känns som en hel orkester sitter i vardagsrummet med dig med stråkarna precis intill dina öron. Det är inte läskigt, bara irriterande.
Jo, jag vet att Beethoven hade dålig hörsel så jag antar att mitt skämt var ganska dåligt.
Dead Space 3 är ett helt okej actionspel som nog hade varit roligt att spela med en kompis. Jag hade kul när jag spelade det själv, men det blir inte mer än okej. Största anledningen till att jag tycker spelet är okej är miljöerna. Jag är som bekant en sucker för elak sci-fi med mörka korridorer. Gillar man inte det så borde man nog skippa det här spelet.
Skyrim nästa?
/Johan
Bioshock i evighet.
Det är spelet alla har pratat om. Det är spelet som har alla har hyllat. Självklart blir jag lite skeptisk, men himla intresserad, det är ju det senaste Bioshock-spelet Bioshock Infinite.
Bioshock Infinite är i grund och botten ett simpelt spel. Det är ett fps där spelmekaniken fungerar bra, även fast den kanske inte är särskilt nyskapande. Vad spelets styrka ligger i är inte actionscenerna utan i allt annat. Miljöerna är hur häftiga som helst. Karaktärerna är intressanta, handlingen är medryckande. Kort sagt: Bioshock Infinite är ett himla bra spel. Det märks att spelskaparna har brytt sig om det här spelet på alla plan.
Spelet handlar om en man vid namn Booker Dewitt. Han skall åka till den flygande staden Columbia för att hämta en kvinna vid namn Elizabeth. Detta för att kunna betala tillbaka sina skulder. Året är 1912. Columbia är en flygande stad som leds av en man som kalla Profeten. Istället för vara en del av USA så har staden dragit sig tillbaka upp mot skyarna där de kan utöva sin utopiska dröm om en stad som är renrasig och där man tillber USAs grundare. Ni vet, de där som är uthuggna i Mount Rushmore.
Väl uppe i paradiset ser Booker hur allt inte är som det skall vara. Rasismen frodas och annat som inte är så trevligt gör sig tillkänna. Det tar inte lång tid föränn Booker hamnar i trubbel och måste kämpa för att tas sig själv och Elizabeth där ifrån.
När jag spelar det här spelet vill jag vandra runt och uppleva allt som händer. Se alla detaljer, lyssna på alla musik. Vad spelet gör otroligt bra är hur allt funkar mellan Booker och Elizabeth. Det blir aldrig något tråkigt skydda-uppdrag där spelaren sliter sitt hår i frustration. Däremot tycker jag att det var för mycket action. Jag ville uppleva mer om handlingen, få chansen att upptäcka staden och suga in stämningen. Istället möts jag av horder av fiender. Det blir lätt enformigt.
Det är alla actionsekvenser som håller spelet tillbaka från att bli stilbildande och den där totala inlevelsen som infann sig i de tidigare "Shock-spelen" vill inte riktigt dyka upp.
/Johan
P.S.
Här är den utlovade stringbilden till The Dan.
D.S.
<3 Svärmen.
Ett av Blizzards största flaggskepp någonsin är Starcraft. För inte alls länge sedan släpptes den senaste delen: Starcraft II: Heart of the Swarm. Denna gång får vi stifta bekantskap med Sarah Kerrigan som är drottning över alla Zerg. Hon är lite arg och vill döda den onde Mengsk som leder mänsklighetens expasion i galaxen.
Spelet är bra. Mycket bra. Blizzard kan sin sak och gör, som alltid, välproducerade spel. Till skillnad från Diablo III så funkade faktiskt Heart of the Swarm på releasedagen. Jag hade kul när jag spelade och många av de funktioner som presenteras gör mycket för att förnya RTS-genren. Blandannat hur man kan ändra funktionen för sina trupper och så vidare. Uppdragen är också annorlunda och inte bara "bygg bas och döda fienden-uppdrag". Det uppskattas.
De kunde ha gjort kampanjen lite mer fri, och fler val hade varit välkommet. Men jag hade kul ändå så det är inget stort bakslag.
Kvinnosyn är ett populärt koncept inom spelbranchen numera. Det är inte så konstigt med tanke på att data och teve-spel har blivit mainstream och det är inte bara tonårspojkar som lirar längre. Det märks att Blizzard har lagt ned tid på att skapa en stark kvinna i huvudrollen. Sedan ser man att Kerrigan går runt i högklackat och har någon sorts stringtrosa på utsidan av sina ypperligt tighta byxor.
Why?! Det är helt, totalt ologiskt! Varför skulle en genetiskt modifierad megakvinna som kan slåss och leda arméer springa runt i högklackat och string på slagfältet? Argh! Jag blir galen! Hon borde ha kängor! Vad händer om klacken går sönder när hon skall gå upp ur en krater? Jag är inte emot string, men ha dem på insidan av byxorna, det är där de brukar vara. Inte tusan ser man de manliga karaktärerna springa runt i cykelbyxor med stringkallingar på utsidan.
End nerd rage.
Bra spel. Köp det om du gillar Starcraft. Annars kan du skippa det.
/Johan
Nostalgi.
Det är lördag, slutet på nittiotalet. Visby. Det är kväll och de kyliga vindarna börjar komma in från havet. Ingen har egentligen mot det då värmen under dagen var mer än tillräcklig för de flesta. Just nu befinner vi oss i Leos kvarterslokal. Den ligger en halvtrappa upp, inte så långt ifrån där hans mor bor. Vi har precis varit på Lännakiosken och köpt kexchocklad och cola i mängder.
Bordet i lokalen är ganska långt och ovalt. Runt det sitter vi. På bordet har vi placerat alla böcker, rollformulär, pennor (de få vi har), sudd (ännu färre), plus allt vi skall äta. Bordet är belarmat med saker och det tar alltid lång tid att städa upp. Som musikspelare har vi Leos ministereo och till musik spelar vi någon av mina hembrända skivor eller Nordahls hårdrocksskiva som har ett mysko introspår som är lite ambient.
Ikväll skall vi spela Drakar och Demoner. The Dan har kokat ihop något äventyr, och det kommer bli en himla bra kväll. Det vet vi alla.
Riotminds som numera äger Drakar och Demoner har varit snäll nog att lägga upp allt material till nedladdning. Det är lite därför jag skrev om lite minnen från förr. Då det mesta var bättre. Alla böcker går att finna här: http://www.riotminds.se/drakar-och-demoner/tiden-innan-trudvang/
Ha det fint! Nu skall jag fortsätta med Starcraft...
/Johan
A song of ice and fire
Hur börjar man skriva om George R.R. Martins stora fantasyverk? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Hans böcker är så pass omfattande att jag omöjligt kan beskriva handlingen och dess karaktärer. Men jag skall ge en väldigt kort sammanfattning som absolut inte på något sätt kommer göra de fem släppta böckerna till rätta.
Vintern är påväg till Westeros. Magin har försvunnit. Uppe i norr bortom den stora isväggen börjar de odöda röra på sig. På andra sidan av havet reser sig en drottning i exil vars släkt för inte så länge sedan höll makten i Westeros, nu vill hon sätta sig själv på tronen. Samtidigt som hon vill ha makten tävlar de många släktena om makten över landet som nu är splittrat.
A song of ice and fire är en rå och mycket mörkt fantasysaga som är en invecklad historia om släktfejder. George R.R. Marting har i böckerna ett otroligt karaktärsgalleri där många interagerar med varandra med varierande utgång. De flesta är med i "The game of thrones" det vill säga att många vill sitta på tronen som kung eller styra den på något sätt. Antingen vinner man eller så dör man. Sedan finns det de som har helt andra mål och agendor. Hämd och kärlek är kanske de vanligaste.
A song of ice and fire är ruskigt bra. Dessa böcker är vad jag skulle kalla mästerverk och det är kanske de fantasyböckerna som jag kan rekommendera till någon som vanligtvis inte läser den här typen av litteratur. Handlingen är spännande. Karaktärerna utvecklas, förändras och ganska ofta dör. Nu låter jag som en fanboy...Men det finns faktiskt liiiiite mindre bra saker med de här böckerna.
Som jag nämnde så dör karaktärer. Ingen är säker. Men för att få böckerna att fortsätta så måste ju nya karaktärer in i handlingen. De nya karaktärerna är inte lika intressanta att följa som de som var med i från början. Jag tycker också att George borde vara bättre på att faktiskt knyta ihop trådarna och inte dra ut på dem så jäkla länge. Nu kommer jag skriva något som är väldigt inte-mig och helt enkelt mena att det vore kul om något bra kunde hända någon i dessa böcker.
Böckerna är, som jag nämde, råa och väldigt mörka. Det är bra. Men det finns en gräns. Det vore fint om det kunde hända något bra för någon karaktär någongång. Det blir lite väl deppigt. Georges författarstill kan sammanfattas med bilden nedan:
Nåja. Nu har jag skrivit en jäkla massa. Läs hans böcker, de är långt bättre än tvserien. Jag skulle vilja kunna skriva som han...Någon dag så kanske.
Words are wind. You know nothing Jon Snow.
/Johan
Agent to the stars
Hur skulle människans första kontakt med utomjordingar se ut? Skulle jorden bli invaderad av elakingar eller skulle vi helt enkelt hitta någon bakterie på en planet. Eller kanske något annat? Enligt John Scalzi så kommer en utomjording att ta kontakt med en filmagent i Hollywood för att förbereda mänskligheten för att utomjordingar i form av slumklumpar har kommit på besök.
Agent to the stars handlar om hur jorden har besökts av utomjordingar. Faktum är att de har funnits nära jorden under en mycket lång tid men de har nu insett att de måste ned och besöka stället för att lära sig om människorna. Till sin hjälp tar de filmagenten Thomas Stein. Utomjordingarna är också otroligt fula och luktar illa så han skall hjälpa dem att förbereda människorna inför den kommanda upptäckten.
Boken är skriven i en mycket humoristisk anda och är fylld med referenser till popkulturen och andra kända ting som varje läsare bör veta. Språket är lagom enkelt och karaktärerna är lagom enkla. Det här är en bok som egentligen inte är så djup om man ser till hur karaktärerna utvecklas eller hur handlingen spelar ut sig.
Vad boken däremot vinner en hel del på är att den är en sci-fibok som faller inom kategorin som faktiskt har något av en poäng eller bakomliggande mening. Vad John Scalzi försöker klura lite på är vad som gör en människa och vad mänsklighet är. Han gör det klassiska knepet att skriva in utomjordingarna i "fula men smartare och mer visa än människorna-facket", vilket såklart gör att han kan bortom det fysiska utseendet för att kunna definiera vad en människa är.
Nu skulle jag kunna skriva mer om boken, men det orkar jag inte. Agent to the stars är en bra bok. Lättläst och rolig. Jag fnittrade till lite då och då när jag läste, vilket är ett bra tecken.
/Johan
Om
Vi är syskon. Och vänner. Och delar intressen. Det vill vi också dela med er. Vi rör oss fysiskt framför allt mellan Uppsala, Stockholm och Visby. I tanken och Ordet finns ingen begränsning. Välkomna!
