Kåta polacker.
Då har jag äntligen lyckats klämma mig igenom ett av 2012 bästa rollspel. Spelet heter The Witcher 2. Det är så bra att Obama fick en kopia när han var på besök i Polen. Det ni! Spelet är inte utan sina problem, men de bra delarna väger över så pass mycket att spelet är bra.
Återigen får man återta rollen som Geralt. Han har som jobb att jaga monster och få pengar för det. Han har däremot en förmåga att bli inblandad i diverse politiska intriger och annat jobbigt. I detta spel blir han anklagad till kungamord samtidigt som han försöker återfå sitt minne och hitta sin flickvän som tydligen har försvunnit. Spelet är djupare än så, men det skulle vara för jobbigt att skriva om.
The Witcher 2 är en klar förbättring efter det ganska skakiga första spelet. Det mesta har förbättrats, allt ifrån striderna, till musiken, till grafiken, till allt. Nackdelen med att allt har blivit större, och bättre är att spelet kräver en riktigt bra dator. Och jag menar en riktigt bra dator. Även på medelinställningar kommer spelet att lagga under vissa strider och i vissa miljöer. Spelet är också svårt. Jag spelade igenom spelet på easy för att jag inte orkade dö under varje strid. Sånt lämnar jag till Dark Souls eller Super Mario. Däremot insåg jag att jag missade en hel del i spelet i och med detta då striderna kan bli jäkligt djupa och roliga. På easy blev det mest Diabloliknande tryckande på vänster musknapp.
Styrningen är kass för tangentbord. Detta spel skall spelas med kontroll för att funka som bäst. Detta i kombination med svårighetsgraden gör delar i spelet väldigt irriterande.
Handlingen är jäkligt bra och flyter på. Miljöerna är underbara och sprudlar fantasy. Röstskådespelarna är mycket bra och det är lätt att dras in i spelet när man väl sätter sig ned och spelar det.
The Witcher 2 är ett spel för vuxna. Inte för att det innehåller en hel del sex, utan för att handlingen och spelet i sig är komplicerat och "moget". Tycker du om rollspel och har en pc eller xbox så skall du spela det här.
The Witcher 2 är det snuskigaste som kommit ifrån Polen sedan Stanislaw Lem...Författarskämt, so fun...
/Johan
Face off
Nej, det är inte den där actionrullen av John Woo. Ni vet den där filmen där Nicolas Cage och John Travolta byter ansikten. Jag tycker den är ganska underhållande faktiskt! Nåja, det är som sagt inte den jag skall skriva om nu, utan nu skall det handla om teveprogrammet vid samma namn.
Som ni, kära läsare, kan se så handlar programmet om smink. Men inte vilket smink som helst, utan snarare make-up för film. Upplägget är taget direkt ifrån, Top Model, Project Runway och andra kända program som är så poppis nu för tiden. Några tävlanden är med i programmet och i Face Off tävlar de om en massa pengar och smink så de kan starta en karriär som make-up artist. Vägen dit kantas av utmaningar och diverse omröstningar och för varje avsnitt är en deltagare tvungen att lämna showen, tills bara vinnaren är kvar.
Jag skulle vilja passa på att klargöra att med make-up så involverar det också monstermasker, kläder samt andra attiraljer. Som ett program skall deltagarna skapa en utomjording som en modell sedan skall porträttera. Nästa avsnitt är det zombies som gäller. Och så vidare.
Face Off är underhållande. Däremot är det inte lika mycket drama som många andra liknande program. Vissa avsnitt är lätt jobbiga att se på, som när det är med dansade zombies...
Behöver du se ett program med flickvännen men vill inte sjunka så lågt som Svenska Hollywoodfruar eller Top Modell? Välj då Face Off.
/Johan
The folly of the world
Jesse Bullington är en speciell fantasyförfattare. Hans böcker utspelar sig i Europa runt 1400-talet och är en av de få fantasyböcker som faktiskt har en litteraturlista i slutet, vilket jag tycker är kul! Folly of the world är inte något undantag från ovanstående mening.
The folly of the world utspelar sig i Nederländerna under 1400-talet, och vi får följa Jan, Sander och Jolanda och hur de skall lyckas lura omvärlden om att de är av adlig börd för att på så sätt få en massa rikedomar och ett bättre liv i ren allmänhet. Självklart är det inte riktigt så lätt utan vägen till det fina livet och rikedomar kantas av diverse motgångar och annat som ställer sig ivägen.
Jesse Bullington skriver skitig fantasy. Många av de scener som finns i boken är rent ut sagt otrevliga att läsa och det var inte sällan jag grimaserade och även skippade de lite väl ingående sidorna där Jan och Sander hade mycket manlig närkontakt med varandra. Samtidigt är det här boken är som bäst. Beskrivningar, skeenden och interaktionen mellan de olika karaktärerna är lysande. Som läsare vet man precis vad som händer och allt är klart. Även fast man kanske inte alltid vill veta...
Första halvan av boken är underbar. Den är spännande, äcklig, rolig, karaktärerna är intressanta och de är levande. Under den andra halan stannar boken upp och den är inte lika intressant längre. Helt plötsligt kändes de återstående 200 sidorna som 1000.
The folly of the World är inte Jesse Bullingtons bästa. Den är okej, men inte så mycket mer. Läs hans andra två istället.
/Johan
Årets bästa, och sämsta.
Snart är det 2013 och den här bloggen har i princip fyllt ett år, woho! När det nya året närmar sig så måse jag som bloggare göra listor. Jag tänker inte göra en lista för jag tycker det är svårt att rangordna saker, i det här fallet spel. Jag tänker helt enkelt skriva årets bästa spel, samt dess bubblare, och årets besvikelse samt dess bubblare. Enkelt.
Vi börjar med...
Årets bästa!
Japp. Borderlands 2 blir årets bästa spel, i mitt tycke. Jag gillar dess handling och alla karaktärer som är med. Grafiken är snygg och bakom dess komiska fasad finns en hel del allvarliga undertoner. Actiondelen är lagom kaotisk och underhållande, samt lagom svårt. Coop-delen är strålande. Japp, ett spel som verkligen förtjänar titeln årets bästa spel.
Bubblare till årets bästa spel är: Mass Effect 3, Primordia, Botanicula, X-Com, Natural Selection 2 och The walking dead.
Årets besvikelse
Darksiders II får äran att vara årets besvikelse. Däremot var det mycket svårt att välja årets besvikelse just för att jag inte har spelat så många dåliga spel. Nåja. Darksiders II var helt enkelt tråkigt. För långt, för stora toma områden. Spelstilen varierade sig inte tillräckligt och när det väl kom häftiga delar blev det en videosekvens istället för mer spel, mycket konstigt. Helt enkelt oinspererat.
Bubblare för årets besvikelse är: Dear Esther, Baldur's gate: EE.
Okej gott folk! Det var allt för i år. Nästa år skall jag satsa på att spela Far Cry 3, Hitman Absolution, Bioshock Infinite (Ayn Rand FTW!) och det där spelet från Studio Ghibli.
Gott nytt år på er!
/Johan
Sci-fi, indier, och snygga kvinnor.
Så här efter julafton tar de flesta lugnt. Men inte jag! Hos mig är pressarna ständigt varma och här kommer ett blogg inlägg till er all!
Leviathan wakes
Leviathan wakes tar oss in i en framtid där mänskligheten har börjat slå sig till ro på Mars samt ute bland asteroiderna. Människorna hämtar material och annat från månarna runt Saturnus och utvecklingen går frammåt. Men under ytan finns det splittringar mellan de olika planeterna och kolonierna på asteroiderna. Det krävs bara en gnista för att det skall bli krig. Denna gnista är i det här fallet en utomjordisk organism som infekterar en koloni och snart är rymdoperan i full gång.
Den här boken är jäkligt bra. En av de bättre sci-fi romanerna jag har läst på länge. Den blandar rymdopera med noir och lite skräck. Karaktärerna är bra på det sättet att de inte är perfekta. Dialogen är enkel att följa och delvis ganska rolig. James S.A. Corey är en författare jag kommer hålla ögonen på i framtiden.
Primordia.
Jag gillar äventyrsspel. Primorida är ett mycket bra sådant. Spelet utspelar sig långt in i framtiden då mänskligheten har dött ut och ersatts av robotar. Man spelar en sådan vid namn Horatio och med sig har man sin medhjälpare Crispin. De blir bestulna på sin kraftkälla till sitt skepp och måste bege sig ut på äventyr för att hitta den.
Handlingen kan ses som simpel men spelet hålls uppe av en blytung atmosfär som jag älskar. Det är mörkt, dystert och allmänt bittert. Primordia är en hyllning till de gamla pekaklicka-spelen, och det märks att spelskaparna har största respekt för genren. Dialogen är bra, samt röstskådespeleriet. Problemen är lagom svåra även fast jag tjuvkollade på en walkthrough nära slutet i ren desperation.
Primorida är ett ruskigt bra spel. Rekommenderas starkt.
The Life of Pi
Ang Lee kommer nog håva in en och annan Oscar för den här filmen.
En ung pojke är med om ett skeppsbrott och sin enda "kamrat" med på livbåten är tigern Richard Parker. Filmen handlar om deras överlevnad och hur pojken Pi tillslut finner Gud ute bland vågorna i Stilla Havet.
Filmen är bra, speciellt den första halvan av filmen som leder upp till skeppsbrottet. Fotot i filmen är sjukt bra och är värd att se nästan bara därför. Filmen försöker vara djup men lyckas inte utan blir snarare lite lagom loj då Gud näms alldeles för ofta.
Lie of Pi är en bra film, men inte så bra som kritikerna verkar tycka.
Brave.
Och priset för snyggast filmskådis i år går till huvudkaraktären i Brave. Rött, lockigt hår...Mumma för sorken.
Brave handlar om en ung kvinna som inte vill gifta sig trots hennes föräldrars tjat. Hon rymmer hemmifrån och träffar en häxa som bakar en kaka åt henne som om kvinnans mor äter den, kommer ändra henne. Detta har då föga förvånande vissa sidoeffekter och nu måste den unga kvinnan förvandla tillbaka sin mor igen.
Brave är en bättre fantasyfilm än The Hobbit. There, I said it! Den har humor så det räcker och blir över. Huvudpersonen är en intressant karaktär som framstår som mycket stark och man vill verkligen att hon skall lyckas. Till skillnad från The Hobbit så är filmen inte så jäkla lång vilket gör den tightare och den är aldrig tråkig.
Se Brave, nu.
/Johan
The Hobbit.
Bilbo, en gammal gubbe som kan kasta brinnande kottar och ett gäng dvärgar beger sig ut på äventyr för att återta den otroliga skatten från draken Smaug. På vägen stöter de på en massa troll, orcher, svampätande magiker, Gollum, vättar och lite annat. Det är handlingen i korthet.
The Hobbit är en bra film. Den är bra för att den är fruktansvärt välgjord. Miljöerna är fantastiska, skådespeleriet är trovärdigt. Helt enkelt en solid film. De scener då filmen är som bäst så är den jäkligt bra. Stridsscenerna är spännande och det är kul att se dvärgar som slåss mot orcher. Däremot känns det lite fjantigt att Peter Jackson har varit tvungen att hålla 11års-gränsen, speciellt när diverse lemmar börjar flyga till höger och vänster utan att blodet sprutar.
Men det är inte under striderna som filmen är som bäst utan det är de mer stillsamma scenerna som är de starkaste. När dvärgarna sjunger framför brasan i Bilbos hem, eller när Bilbo möter Gollum och tar ringen.
The Hobbit blir dock inte mer än bra. Det största problemet jag hade med filmen var längden. Vissa scener kändes onödiga och slutet var alldeles för långdraget och blev lite pannkaka på pannkaka. Jag vet att The Hobbit är en barnbok men jag kunde inte skaka av mig känslan av irritation under vissa delar av filmen. En druid som har en släda som dras av kaniner är bara fjantigt.
Filmen lider också av att saker skall alltid hnda i sista sekunden. Allting verkar hopplöst tills Gandalf räddar alla med magi. Och varför kunde inte sällskapet bara flyga på örnarna till sitt mål, då hade filmen blivit kortare?
Se den, men mest för att många andra kommer se den också och för att tillsammans med de två (!?) nästföljande filmerna kommer göra det till en bra filmserie. Även fast det verkar som att Peter Jackson har fått storhetsvansinne.
/Johan
Djupt vatten.
När jag var ung och gick i skolan hade vi simträning. Jag var ganska dålig på att simma och det tog ett tag innan jag fattade hur man gjorde. Trots att jag lärde mig att simma så var jag ändå alltid ganska rädd för den djupa delen av bassängen på Solbergabadet. Vattnet såg mörkare ut på grund av djupet, det såg också kallare ut. Jag föreställde mig alltid att något monster bodde där nere. Monstret levde på mögel och barnkött. Inte undra på att jag var nervös första gången jag gav mig ut på den djupa delen.
Lite som att simma ut på det djupa vattnet kändes det som att läsa Hannu Rajaniemis nya bok The Fractal Prince. Den är uppföljaren på hans tidigare bok The Quantum Thief. Jag önskar att jag var smartare och kunde något om kvantfysik och filosofi för då hade den här boken varit mer för mig. Istället så läser jag en bok där jag typ förstår handlingen och jag kan hänga med på endel av vad som händer, men däremellan finns en massa konstiga ord som jag inte vet vad de betyder.
Boken handlar om The Thief och hur han skall få tillbaka sitt minne då han tidigare blev nedjagad av någon som satte honom i ett fängelse där han förlorade minnena av sitt tidigare liv. Tydligen så finns hans minne på Jorden så dit måste han ta sig. Till sin hjälp har han ett rymdskepp och en militärbrud vid namn Mieli, hon är förövrigt ascool. En karaktär i en bok får min respekt när hon badar bastu och sedan kyler ned sig med den enkla metoden att öppna dörren till rymdens vakuum.
The Fractal Prince är en jäkligt svår bok med många svåra ord där Hannu blandar finska ord med ord som finns med i fackböcker om fysik. Detta i kombination med ganska kluriga ord som är påhittade gör att det ofta är svårt att följa vad som händer och vad han menar med vissa saker. Trots det är boken en väldigt häftig upplevelse med många intressanta saker som händer. Mer sci-fi än så här blir det inte.
/Johan
Odöda saker.
The Corpse rat king av Lee Battersby.
Marius är en tjuv. Eller rättare sagt så är han en person som tar varje tillfälle till akt att tjäna pengar. En dag när han och hans kollega Gerd är ute på ett slagfält och tar värdesaker från de döda soldaterna blir de dödade och prompt skickade till dödsriket. De odöda tror att Marius är en död kung och vill att han skall regera i underjorden. Då han inte är någon kung så får han istället ett uppdrag att hitta en lämplig sådan. Marius släpps sedan ut i världen som odöd.
The corpse rat king är Lee Battersbys debutroman och den är faktiskt helt okej. Jag plockade upp den för det var månadens fantasyroman på The English Bookshop här i Uppsala och att den verkade ganska intressant. Den är intressant då man som läsare följer handlingen och karaktärerna och de utvecklas under handlingens gång på ett naturligt sätt.
Som jag nämde så blir Marius odöd, men under hans resor upptäcker han hur hans kropp ändå är levande. Som att han känner smärta, börjar blöda, och så vidare. Och här kommer mitt största problem med boken: det kändes som att författaren använder Marius nästan-odödhet som en ursäkt för att saker skall kunna hända honom. Ena stunden blöder han och andra kan han vandra på havets botten i flera veckor..
Bra bok!
The Walking Dead.
Telltale games har gjort en grej av att köpa trättigheter till kända filmer/teveserier/spel och göra episodbaserad spel av dem. Deras senaste alster är en spelserie baserad på The walking dead. Spelet är uppdelat i fem delar varje del tar cirka tre timmar att spela igenom, och nu är alla släppta. Man spelar karaktären Lee som försöker överleva efter att världen har blivit infekterad av Zombies. Man träffar en ung flicka som man ganska omgående blir bästa vän med och större delen av spelet är centrerad runt deras relation.
The Walking Dead är ett pela-klickaspel men som har konversationerna mellan karaktärerna i centrum och de är mycket bra och handlingen är på grund av detta väldigt intressant. Beroende på vad du väljer att säga så ändras handlingen och vilka karaktärer som överlever. Vad det här spelet lyckas med är att det får en att bry sig om karaktärerna och man vill inte att de skall göra alla de hemska saker de gör.
Ett mycket bra spel, rekommenderas stark.
/Johan
Böcker.
Nu är det så att jag inte bara läser sci-fi och fantasy, även om den här bloggen ger sken av det. Med brist på annat att skriva om så tänkte jag ge en kort lista på favoritböcker som inte är någon av de precis nämda genrerna. Jag tänker inte numrera böckerna i någon ordning eftersom jag inte kan bestämma mig vilken som är bäst.
På västfronten intet nytt. Erich Maria Remarque.
En klassiker som många barn i skolan måste plåga sig igenom under svenskaundervisningen. Jag älskar den däremot. Den handlar om en ung soldat som tar värvning i den tyska armén under första världskriget och vi får följa hans liv under de åren han spenderar vid fronten. En av de mest kända antikrigs-böckerna som har skrivits.
Världens mått. Daniel Kehlmann
Boken utspelar sig i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet och beskriver upptäckaren Alexander von Humboldts och matematikern Carl Freidrich Gauss livsöden. Mycket bra bok. Rekommenderas.
En fjärran spegel. Barbara W. Tuchman
En bok om det stormiga 1300-talet där hundraåriga kriget rasar för fullt. En bok som beskriver livet under medeltiden på ett mycket beskrivande genom alla olika klasser i samhället. Om man vill veta mer om medeltiden i Europa så är det här boken man skall läsa.
Andarnas berg. Gao Xingjian.
Jag har läst den här boken två gånger men vet fortfarande inte riktigt vad den handlar om. Till ytan handlar den om en mans resa genom Kina men jag antar att den har en underliggande mening som jag är för dum för att förstå. Anledningen till att jag gillar den här boken är dess simpla men ändå otroligt kraftiga beskrivningar på omgivningar och miljöer.
Stridens skönhet och sorg. Peter Englund.
Englund var tvungen att landa på den här listan. Stridens skönhet och sorg handlar om första världskriget och hur det påverkade folk i de olika länderna som var inblandade. Vi får följa många olika personer genom de fyra åren som kriget pågick. Boken handlar inte om kriget så mycket som det handlar om den vardag som kriget påverkade och ändrade.
/Johan
Borderlands 2
Det är sällan uppföljare blir lika bra eller bättre än sin föregångare. Men ibland händer det. Borderlands var ett väldigt roligt spel som gick ut på att springa runt i ett ökenliknande landskap skjuta skurkar, gå upp i nivå och få bättre vapen. Borderlands 2 följer på samma tema men är mycket bättre på alla sätt och vis. Det märks att spelskaparna har tagi till sig av kritiken och utvecklat det som har behövts utvecklas.
Handlingen utspelar sig på planeten Pandora där Handsome Jack vill väcka en mäktig varelse till liv för att rensa ut alla olagliga element, så som banditer och andra mindre önskvärda. Problemet är bara det att han är en ganska ond herre och det är här du kommer in. Du spelar som en av fyra hjältar som med hjälp av en rebelgrupp skall besegra honom. Nu är handlingen mer komplicerad än så, men det får duga som sammanfattning.
Själva spelstilen kan sägas vara en förstapersonspangare med mycket lätta rollspelsinslag. För varje fiende din karaktär dödar får han eller hon erfarenhetspoäng. Med dessa går han eller hon upp i nivå och varje gång han eller hon går upp en nivå får karaltären en poäng som kan spenderas på olika färdigheter eller förmågor som gör den bättre. Genom spelet får din karaktär också bättre vapen vilken gör att han eller hon kan döda farligare fiender.
Grafiken har blivit bättre, det finns fler vapen, spelet stödjer fyra spelare co-op, handlingen är bra, karaktärerna som är med är intressanta, det finns massor med humor, det finns en miljon olika vapen (typ), det är längre än ettan. Listan på bra saker kan göras lång.
Ett mycket bra spel som jag kommer fortsätta spela ett bra tag. Nu skall jag bara levla upp min karaktär till level 50...Då jäklar.
/Johan
Nu blir det läskigt!
Jag måste ha ett ganska tråkigt liv. Jag går upp tidigt varje vardag, jobbar, tränar, sover. Varje onsdag spelar jag rollspel. Ett ganska vanligt liv. Det är inte undra på att jag gillar att kolla på skräckfilmer när jag har chansen. Jag tror jag gör det för att få känna något som jag normalt sett inte känner. Att bli rädd hör inte till min vardag. Jag blir desto oftare trött och allmänt less på andra personer, därför tittar jag inte romantiska filmer.
I helgen besökte jag The Dan och i sedvanlig ordning åt vi Pizza från Ibbes. Ja Pizza med stort P. Spelade lite brädspel som The Dan får skriva om, och så tittade vi på två läskiga filmer.
King of Fighters.
En film baserad på spelserien vid samma namn. I spelet slåss man, det gör skådisarna i filmen också. Jag hade lite svårt att hänga med i handlingen men jag skall försöka sammanfatta den: En elaking vill bli krigarnas kung så han stjäl en spegel och ett halsband, sedan flyr han in i en annan dimension där folk tydligen tävlar mot varandra i en vänskaplig kampsportsturnering. De kommer dit genom att sätta in magiska hörselsnäckor i öronen. Elakingen kan tydligen kontrolera den andra dimensionen, för han är ond, och även döda dem som han tvingar dit.
Som vilken kille som helst så är de första han tar sig an två snygga, och lesbiska, läderkvinnor som han spöar upp och gör till sina slavar. Men då detta inte är en porrfilm så händer det inte så mycket mer än så med det lesbiska så det kunde lika gärna varit tv lesbiska blomkrukor. Nåja. En grupp generiska stridskämpar försöker stoppa honom med hjälp av ett magiskt svärd som en av dem har under sängen. Han som har svärdet är förövrigt en asiat men samtidigt en kaukasisk person, mycket intressant.
Den här filmen är så dålig att den blir läskig. Den påminner mig om samma skräck man upplever när man spelar World of Warcraft of skriver /played. Det är läskigt...
The woman in black.
En far som jobbar som advokat får det obekväma uppdraget att åka ut till en liten stad utanför London och försöka ordna upp pappren runt ett hemsökt hus. Han har uppenbara problem med familjen vilket gör att han blir desperat och trots att han ser spöken och döda barn genom hela filmen blir han aldrig modfäld.
Den här filmen var faktiskt förvånansvärt bra. Den hade en bra stämning och påminde mig om en H.P. Lovecraft historia. Skådespeleriet var bra. Handlingen var ganska enkel men den funkade. Det enda jag irriterade mig på var att stämningen blev förstörd i princip hela tiden av jumpscares. Det är läskigt om man har det ett par gånger i en film, inte hela tiden.
Bra film. Hyr den och se den nu när det börjar bli mörkt ute. Tips är också att stänga av mobilen så att inte ett sms från din flick/pojkvän förstör stämningen.
/Johan
Snusk.
Min kära flickvän har läst igenom ett verk av sällan skådat motstycke. Här kommer hennes tankar.
50 shades of Grey.
Efter att jag fått denna bok i namnsdagspresent av min kära Johan kändes det som min plikt att läsa den. Jag måste även erkänna att jag var lite nyfiken trots snuskryktena, en bok som har fått så mycket uppmärksamhet och som så många har läst måste ju ha något mer än bara snusk? Tyvärr hade jag ganska fel i det, det är mest… snusk.
Boken handlar om Anastasia Steele, kallad Ana, en litteraturstuderande oskuld som inte är intresserad av varken män eller sex. Hon vill bara läsa böcker. Men när hon får i uppdrag att intervjua en mäktig, rik och snygg man vid namn Grey förändras detta. Hon tycker omedelbart att han är sjukt het och det enda hon från och med nu kan tänka på är honom. Som tur är så fattar även han tycke för henne, men kanske inte på det sättet hon hade hoppats på.
Ana och Grey börjar ses och han visar sin ”sammetsröda tortyrkammare” för henne. Där inne finns en blandning av läder, träkors, piskor, kedjor, klämmor och gud vet vad. Självklart så kan hon inte hålla tassarna borta från honom trots att han varnar henne och vips så börjar liggandet. Det liggs här och där, i badkaret, i sängen, i kammaren, på skrivbordet osv. Mr Grey blir upprörd av att Ana är oskuld men det är ingenting som märks, hon verkar kunna både det ena och det andra redan och säger ja till att bli både piskad, smiskad och bunden.
Jag tycker att den här boken var ytterst dåligt skriven, det verkar som att författaren hade lust att skriva snusk och var tvungen att hitta på en historia runt om för att få in snusket (men vad kan man förvänta sig av något som från början är Twilightfanfiction). Ana är världens mes som inte verkar speciellt smart trots sin fina utbildning och Mr Grey är ”ett monster” som hade en tuff uppväxt där han bland annat blev en sexslav till sin mammas kompis. Trots detta ville jag fortsätta läsa boken och veta mer om hur deras underliga relation fortsatte. Men de två andra delarna i serien valde jag att googla (istället för att läsa hela böckerna).
Så kort och gott, gillar man chick-flick och snusk så ska man läsa boken, gillar man det inte så ska man inte läsa den.
/Jenny
Red Country
Japp, då har jag läst klart Joe Abercrombies senaste verk, Red Country. Det är en fristående del som utspelar sig i samma värld som hans andra böcker. Vi får följa kvinnan Shy och hennes nära vän Lamb om deras jakt efter hennes barn som har blivit tillfångatagna. Deras resa tar dem över det vilda landet The Far Country som liknar en medeltida version av Amerika under guldrushen. De kommer få hjälp av det kända hyrsvärdet Cosca och inkvisitionen, men kommer de lyckas?
Boken är som de andra böckerna Joe Abercrombie skriver: lagom enkla som om det skulle varit en annan mindre talangfull författare hade detta varit en väldigt dålig bok. Tack vare hans råa och jordnära skrivstil lyckas han göra även en enkel historia bra och lättläst. Karaktärerna som är med känns levande och naturliga och det är inte sällan jag skrattar åt deras förehavanden. En annan sak jag gillar med den här boken är det faktum att ingen av karaktärerna är säkra. Ofta när jag läser böcker vet jag vilka som kommer överleva och vilka som inte gör det. I den här boken har jag inte en aning.
Abercrombie har i och med Red Country gjort en blandning mellan westernfilmer och fantasy. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om blandningen. Ibland funkar det och ibland inte. Under vissa delar i boken var jag osöker på hur jag skulle föreställa mig omgivningarna. Är det western eller är det fantasy? Jag gillar däremot att han vågar göra något för att förnya genren och hans egna böcker så de sticker ut från mängden. Kanske i en framtida bok så lyckas han med blandningen bättre.
Red Country är en jäkligt bra bok. Gillar man rå en och jordnära fantasy så gillar man den här.
/Johan
Fördelen med att vara sjuk.
Det finns fördelar med att vara sjuk. En av dem är att jag kan äta glass utan att känns mig som en tjockis. En annan fördel är att jag äntligen har tid till att kolla på de där filmerna jag har liggandes som jag annars aldrig skulle orka kolla på.
Smiley.
En mycket dålig skräckfilm. Se den inte! Det är en typisk "modern" highschool-skräckis som handlar om en mördare som dyker up om man skriver "I did it for the lulz" på Chatroulette. Den är inte läskig, skådespeleriet är kasst och storyn skulle kunna vara hämtad från South Park. På tal om det skulle nog ett South Park avsnitt vara läskigare än den här filmen.
Monsters vs Aliens.
Susan skall gifta sig. Innan bröllopet landar en meteorit på henne vilken gör att hon växer till en jätte. Ganska snabbt blir hon infångad och skeppad till Area 51 där hon och andra monster har blivit fängslade. Efter ett par veckor i fångenskap startar en invasion från rymden och Susan med sina monstervänner får till uppdrag att rädda jorden mot att de får sin frihet.
Detta är en rolig film som har sina stunder. Presidenten är nog den roligaste av dem, speciellt när han spelar Axl F för utomjordingarna.
The Princess Bride.
En bra äventyrsfilm. Den här typen av filmer görs inte längre vilket är synd. The princess bride är en fantasyfilm där hjälten försöker rädda sin älskade från att gifta sig med kungen innan det är för sent. På vägen stöter de på roliga karaktärer och problem som måste klaras av. Filmen innehåller, jättar, elaka prinsar och kungar, svärdsfäktning och mycket annat. Det närmsta man kommer den här filmen är Stardust.
The princess bride rekommenderas starkt. Däremot undrar jag hur den svenska titeln blev Bleka Dödens Minut...
/Johan
The Baroque Cycle
Jag lovar att efter det här inlägget skall jag sluta tjata om Neal Stephenson.
I våras började jag lyssna på hans bokserie The Baroque Cycle. Efter vad som känns som cirka 70 lyssnade timmar har jag äntligen pressat mig igenom alla böckerna.
Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om böckerna för jag har svårt att gå in på detaljer. The Baroque Cycle utspelar sig under andra halvan av 1600-talet och tidigare 1700-talet. Den är dels en beskrivning av framväxten av det moderna bankväsendet i Storbritanien med stora inslag av pirater. Samtidigt är det också en historia om alkemi och naturvetenskap. Visst låter det roligt?
Nu skall man nog inte ta allt som står i de här böckerna som sanning, Neal Stephenson själv skriver att hans böcker absolut inte skall ses som några historieböcker utan som fiktion.
Själva handlingen och karaktärerna orkar jag inte gå igenom här för då skulle jag vara tvungen att skriva en mindre uppsats. Om ni är intresserade så googla The Baroque Cycle. Jag tänker helt enkelt skriva vad jag tycker om böckerna.
The Baroque Cycle är en sanslöst bra bokserie som jag avskyr. Den är underbar hur man som lyssnare (eller läsare) lätt kommer in i handlingen och sedan hålls man fast till sista sidan. Karaktärerna är inte kliché och utvecklas på intressanta sätt under bokserien. Böckerna ger en bra, om än långdragen, beskrivning av många historiska skeenden som annars är ganska tråkiga att läsa om.
Jag avskyr The Baroque Cycle för att det är typ en miljon karaktärer och tillslut orkar man inte bry sig om dem förutom den 6 stycken huvudkaraktärerna. Det märks att Neal Stephenson älskar de här böckerna för han är himla "pratig" och ger väldigt långa beskrivningar, ibland onödigt långa, vilket gör att konversationer och beskrivning blir lite väl utdragna.
Det finns säkert massor mer att skriva om The Baroque Cycle men det får räcka så. Nu skall jag lyssna igenom Game of Thrones.
/Johan
Tre män och en flicka.
The hunger games.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om den här filmen. Min spontana reaktion är att jag tycker att den är okej. Den är underhållande, om än lite långdragen under vissa delar. Skådespeleriet var bra och effekterna var helt okej. Filmen gör sitt jobb men inte mycket mer. Vill du se en bättre film om samma sak och som The hunger games-författaren har kopierat allt ifrån så kan jag rekommendera den japanska filmen Battle Royale.
FIlmen är baserad på den första boken i en trilogi med samma namn. Jag har inte läst böckerna så jag vet inte hur väl filmen följer dem. Filmen utspelar sig i en framtid då Panem (USA) har delats upp i tolv olika distrikt där de som har det sämst bor i nummer 12 och de som bor i 1 har det himla bra. Varje år lottas det ut två ungdomar från varje distrikt som skeppas ut till en skog där alla får slåss i ultravåldsam teveshow som är en slags blandning mellan Robinsson, herren på täppan och My sweet 16. Detta beskådas av alla invånare som ett teveprogram där de följer sin favorit. Vinnaren av The hunger Games får sedan leva ett liv i lyx och allmänt välmående.
Vi får följa Katniss Everdeen om hur hon blir utlottad till att vara med och hur hon kämpar för sitt liv. Hela filmen är ganska förutsägbar och har ett par scener som är riktigt dumma. Trots att regisören har försökt göra den lite mer vuxen så märks det att filmen är baserad på en ungdomsbok.
Det är ganska uppenbart att filmen och böckerna är en sorts kritik mot klassamhället i dagens USA och hur media fungerar. Däremot känns det lite skumt att försöka sig på några sådana analyser i en ungdomsbok då författaren inte kan gå så mycket djupare än så utan att göra det för vuxet. Filmen verkar inte veta om den skall vara en samhällsanalys, relationsdrama eller en actionrulle.
Hur kommer det sig att alla är så jäkla snygga efter två veckor i skogen?
Men in black 3
Jag gillar att bli förvånad. Jag gillar att titta på en film som jag absolut tror kommer vara kass på alla sätt och vis och sedan bli gladeligen överaskad när jag har fel. Men in black 3 är en sådan film. Den borde vara dålig men det är den inte. Faktum är att den är underhållande.
Den påhittiga agent J måste rädda sin kollega K's liv genom att åka tillbaka i tiden och döda en rymdskurk som har rymt från ett fängelse på månen. Han måste resa tillbaka till 1969 och förutom döda skurken sätta upp ett skyddsnät av coola lasergrejer runt jorden som han får av en mycket speciell herre som kan se in i framtiden. Han möter också den yngre Agent K som måste hjälpa honom.
Trots att filmen involverar tidsresor så blir den inte krånglig. Tempot är bra och humorn är på en lagom nivå. Hyr den om du har sett de andra två.
Will Smith får mig att le. Inte många män som har den förmågan.
Döden och jag.
Döden har varit i mina tankar ganska ofta på senare tid. Döden har varit som en skugga över mitt sinne. Den har hela tiden påmint (finns det ett sådant ord?) om de viktiga frågorna: när tar allt slut? Vad händer sedan? Var det värt det?
De senaste två veckorna har jag pressat mig igenom spelet Darksiders 2. Det är ett actionspel med rollspelselement där man spelar Döden. Har är en av apokalypsens fyra ryttare. Däremot har spelskaparna inte riktigt läst uppenbarelseboken så noga för de andra ryttarna är enligt dem krig, konflikt (strife) och ilska (fury). Svält och pest är kanske svåra att basera framtida spel på.
Nåja. Döden alltså. Han är en muskelknutte som är en hejare på att svinga liar och döda monster. Han har gett sig ut på ett uppdrag för att rädda sin bror Krig som hamnade i spörsmål i första Darksiders. Döden måste bege sig till The Tree of Life och i hans väg står en massa elakingar ivägen. Han skall till trädet för att rädda Krig men också för att återuppliva mänskligheten som gick under i det första spelet. Det är typ hela handlingen. Darksiders två utspelar sig till stora delar i The Forgelands där gigantiska skottska dvärgar bor. Det är dessa skottska dvärga som bygger saker, bland annat vapen och golems. Än så länge är spelet kul. Den andra delen utspelar sig i dödsriket.
I dödsriket börjar spelet krakelera i fogarna och logiken håller inte riktigt. Du spelar Döden med stort D. Dödsriket borde vara en plats som han äger. Han borde kunna gå in med en död bikinibrud under varje arm, säga till alla vad han behöver och ge order, like a boss! Men nej. Döden möts ständigt av skepsis, bland annat från de som bor i dödsriket. Döden är en av apokalypsens fyra ryttare, han borde få lite mer respekt.
I den tredje och sista delen hoppar man runt mellan olika ställen, bland annat jorden, samt något som skulle kunna vara himmlen och något som skulle kunna vara helvetet. Vid den här tidpunkten hade jag tappat allt intresse för spelet.
En anledning till att jag föredrar att spela tevespel framför att se en film är att jag får göra något. Jag får tänka och agera. Min hjärna känns mer aktiv än om jag skulle sitta och inte göra något alls framför en zombiefilm. Darksiders 2 har en förmåga att ta ifrån spelaren kontrollen när tuffa saker händer. Som när Döden rider ned längst en jätte orm som flyger genom luften för att nå skeppet den drar på. Jag får se en filmsnutt samtidigt som jag undrar: "Wow, vad kul det där ser ut att vara! När får jag göra något liknande?" Aldrig. Spelskaparna har inte vågat ta risker, vilket är synd för det gör spelet ganska tråkigt.
Jag började spela Darksiders 2 på svåraste svårighetsgraden men bytte till normal efter runt halva spelet. Dels insåg jag att spelet inte är baserat så mycket på färdighet utan istället hur bra utrustning man har. Den andra anledningen till att jag ändrade svårighetsgrad var att spelet var tråkigt. Jag orkade inte hålla på att dö med jämna mellanrum. Jag hade spelat runt 22 timmar när jag klarade spelet och då gjorde jag knappt några sidouppdrag. Det kändes som om det var dubbelt så långt. Darksiders 2 är för långt. Alla uppdrag man får är alltid uppdelade i flera sektioner. Skall man skaffa en nyckel måste man ha tre delar för kunna bygga ihop nyckeln. Skall man hämta ett svärd har det såklart gått sönder i tre delar, osv. Man har fyllt spelet med så mycket onödigt att det bara blir drygt att spela. Vid slutet kändes det mer som ett jobb än ett nöje.
Musiken är bra iallafall! Och röstskådespeleriet är bra. Själva spelmekaniken är helt okej men det klassiska problemet med kameran kvarstår och i vissa strider har man ingen koll på vad som händer.
Svaren på frågorna då? När tar allt slut? Efter tjugo timmars spelande. Det halva hade varit bättre. Vad händer sedan? New game +. Var det värt det? Nja.
/Johan
Americas next top model...
Jag erkänner: ibland så gillar jag att plåga mig själv. Det går i perioder. Ibland så plågar jag mig mer och sedan blir det lugnare. Nu skall inte ni läsare tro att jag skriver om något kinky eller så, nej. Jag skriver om att jag gillar att se filmer som är uppenbarligen otroligt dåliga. Till exempel så hade jag och en vän, Alexander, en period när jag bodde på Gotland att kolla på dåliga filmer dubbade till Svenska. Nu har mitt behov evolverat till teve-serier.
Trogna läsare kommer ihåg att jag skrev om min och Jennys Americas next top modelmarathon, då vi såg många säsonger under ett par månader. Det var jobbigt.
Nu såg jag och Jenny klart den artonde säsongen...
Den här gången har Tyra Banks valt att göra om konceptet lite så nu är halva gruppen tjejer/kvinnor från Stor Britanien och andra halvan från USA. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga förutom att jag har förlorat hoppet om stora delar av mänskligheten. När jag hade sett klart sista avsnittet ville jag att månen skulle krasha in i Jorden och göra slut på allt. Eller att alla människor skulle spontanantända.
Istället för att bli bra modeller skall de unga tjejerna bli bra på allt. De skall kunna sjunga, agera, intervjua o.s.v. I vanlig ordning blir en utröstad i slutet av varje program men när man ser detta så vet man att panelen, med Tyra Banks i spetsen, helt enkelt ser till att hålla kvar intressanta personligheter för att det skall bli bra teve. I slutändan gör detta att vem som vinner är ganska ointressant.
Nä. Nu har jag fått min dos av smärta och hemskheter för resten av hösten så nu skall jag återgå till att titta på bra teveserier som Hell's Kitchen.
/Johan
Till månen!
Expedition to the mountains of the moon
Året är 1863 och historien är inte som den skall vara. Teknologin och kunskapen om gener och biologi har gått åt ett helt annat håll än vad som var tänkt. De första stegen mot det britiska imperiets fall samt att ett världsomspännande krig kommer allt närmre. Det finns bara en person som kan stoppa det som kommer hända och ställa iordning historien så som den "borde" vara och det är Sir Richard Burton. Han får till uppdrag att resa till Afrika och hämta en magisk sten som har den samlade kraften från ett urgammalt ödlefolk och kan påverka tiden.
Detta är den tredje och sista delen om Burton och Swinburne. Skriven av Mark Hodder. Det är en steampunk/sci-fibok som har lånat mycket från Sherlock Holmes, Lovecraft samt lite tidsenliga personligheter, som Darwin och Florence Nightningale, för att nämna två. I den här boken knyts alla trådar ihop med ödlefolket Naga och Springheeled Jack som vi fick stifta bekantskap med i första boken. Jag hade hoppats på att Hodder skulle upprätthålla sin ganska snabba stil med målande scener som är lättlästa. Men jag fann boken lite sådär.
Det kan bero på att jag börjar bli trött på tidsresor i böcker. Detta var tredje boken om detta tema jag läste på kort tid. Men jag fann den lite spretig och inte alls like intressant som jag hade hoppats, och mot slutet läste jag med ett öga öppet och önskade att jag snart kunde läsa nästa bok i min hög av väntande litteratur.
Men det är ingen dålig bok. Den är ganska spännande och lite smårolig här och där. Har man läst de andra två böckerna som kommer innan skall man lsa denna också, annars kan man strunta i det.
/Johan
Bröst.
Bröst.
Sug på det ordet ett tag. Finns det något annat som har influerat filmer mer än den klassiska bröstscenen som finns med i princip varenda action och skräckfilm med självaktning sedan 1970-talet. Om ett par bröst visades kunde man vara säker på att kvinnan de satt på skulle dö inom 17 sekunder. Eller så var det ett sätt för blivande kvinnliga actionskådisar att bli populära. Däremot så har brösten som dragningskrav försvunnit under senare delen av 90-talet och in på 00-talet. Varför vet jag inte och jag tänker inte spekulera om det. Jag ville bara skriva lite om bröst.
Men nu är det tur att det har kommit två filmer som har varsin bröstscen.
Starship Troopers: Invasion.
Starship Troopers är en bok som är skriven av den sedan 1988 bortgångne författaren Robert Heinlein. Han kanske dog av en hjärtattack efter att ha sett en bröstscen i någon film? Det är en bok som handlar om ett enat Jorden som har hamnat i krig mot en insektsras och vi får följa en grupp soldater när de går igenom sin utbildning för att sedan skickas ut i krig. Boken har fler aspekter än så, men det var länge sedan jag läste den så jag kommer inte ihåg allt.
Det gjordes en film på detta vid samma namn som boken, och hade faktiskt flera bröstscener. Förutom det var filmen jäkligt dålig men den hade glimten i ögat och var underhållande.
Starship Troopers: Invasion är den fjärde filmen som handlar om soldater som slåss mot insekter. Denna gång är den datoranimerad och väldigt, väldigt dålig. Den är faktiskt så dålig att den inte ens skulle vara rolig om jag var full och gillade datoranimerade bröst. Eftersom att filmen är gjord i japansk regi är den och lite halvt influerad av anime, vilket inte hjälper den.
(B)röstskådespeleriet är kasst, animationen är okej, manuset suger och den är allmänt pinsam. Jag skämdes lite över mitt intresse för sci-fi när jag såg den.
Total Recall
Jag skämdes också när jag såg nyversionen av Total Recall. Jag vet inte varför men jag insåg nog bara hur idiotisk den här filmen är och i förlängningen hur idiotisk jag var som betalade för att se den.
Total Recall är en nyversion av den numera klassika sci-fi actionfilmen med samma namn från 1990 med Arnold Schwarzeneggerereke i huvudrollen. Den filmen är i sin tur baserad på en novell skiven av Phillip K. Dick som heter "We can remember it for you wholesale". Jag har inte läst novellen så jag vet inte hur nära filmerna är källmaterialet, men jag antar att de inte är så nära.
Istället för Arnold ser vi Colin Farrell som huvudrollen. Han har ett trist liv och är gift med Kate Beckinsale, som tyvärr inte visar brösten, men hon ser snygg ut i tighta byxor. Han har det så trist att han en dag vandrar in på ett företag som heter Rekall, där de erbjuder den intressanta tjänsten att de kan ladda upp påhittade minnen till ens hjärna. Colin vill ha minnet av att han var en hemlig agent men knappt hinner ägaren till företaget trycka på okejknappen innan en grupp soldater stormar in och filmens första actionscen kan börja.
Nu tror ni kanske att regissören skulle vara lite smart och mixtra med idéen om att hela filmen är påhittad och att Colin inte alls är en hemlig agent som jobbar för jordens motståndsrörelse (Ja, de har dreads, åker tunnelbana och luktar säkert illa) utan bara lever igenom sitt minne. Man har försökt att få in lite filosofi om minnen och sånt men det är bara krystat och skrattretande. Colin Farrell är mest förvirrad, Kate Beckinsdale blir ond och får ögonskugga och för mycket utrymme i filmen, resten av skådisarna tänkte jag inte ens på.
Total Recall är snygg. Effekterna är bra, actionscenerna är okej, men det är allt. Vid filmens slut ville jag trycka ned min Ramlösaflaska i halsen på mig själv för att få slut på lidandet. Total Recall är en onödig film som är dålig rakt igenom. Den är så dålig att den förtjänas att laddas ned för att sedan tas bort ifrån hårddisken utan att man har sett den.
Ni som läser detta tänker nog: "Men Johan, om inte Kate Beckinsale visar brösten, vem gör det då?" Jo, det skall ni få veta. I orginalfilmen finns en känd scen där en kvinna visar sin barm. Där hänger det tre bröst. Hon finns med i den nya filmen också men brösten har blivit större.
De två filmerna jag har skrivit om har skrivit om har det gemensamma i att de är infantila, intetsägande, icke underhållande och totalt onödiga. Inte ens bröstscenerna är bra.
/Johan
